Flyttdags

Känner för lite förändring och har därför bestämt mig för att flytta.

Kom hit!

Kreativitet

För att komma någonstans krävs ibland kreativitet utöver det vanliga. Häromdagen såg lösningen ut som på bilden (dvs. båda sitter i liggdelen på dubbelvagnen). Det var en riktig win-win-win situation. Lovisa var glad för att hon fick testa något nytt. Jakob var glad för underhållningen storasyster bjöd på. Jag var glad för att jag kunde ta mig flera hundra meter utan några längre stopp.

Att förvalta sitt pund

Visst är han fin, morfar! Idag mindes vi honom och det han har gjort i sitt liv. Det kändes väldigt speciellt, som att han var där (vilket jag i och för sig tror att han var). De tal som hölls belyste den person han var, som jag inte alltid tänkt på förut, men ju som blir självklara när någon uttrycker det.

En tanke jag slogs av, som en talare tog upp, var att morfar hade förvaltat sitt pund (Lukas 19:11-27). Han fick ingenting serverat, utan jobbade hårt. Han gjorde det allra bästa av det han hade.

Ibland kan jag tänka att jag inte kan lika mycket som någon annan. Ni vet, man jämför andras bästa sidor med sina egna sämsta. Då vill jag ju bara ge upp. Men det är inte det som är meningen. Meningen, tror jag, är att man ska göra det bästa med det man har. Komma så långt fram man kan från den punkt man börjar på. Det är ju därför det är så meningslöst att döma någon - man har ju ingen aning om var den personen började.

Morfar hade också en stark tro på Gud, som han alltid delade med sig av. Det spelade ingen roll om man ville höra eller inte, han sa alltid ett sanningens ord. Men också det var att förvalta sitt pund. Har man hittat något värdefullt är det ju helt meningslöst att sitta och trycka på det själv. Ett banalt exempel på det är att jag lärde mig att man inte måste skala vitlöksklyftorna innan man pressar dem. Supersmart! Berätta för andra och skapa största möjliga nytta.

Jag tror att morfar med glädje såg på den familj som satt på första raden framför kistan idag. Jag kände själv att jag var stolt över att tillhöra den. Jag hoppas att man på min begravning kan säga om mig att jag också har förvaltat mitt pund.

Lööv

Dotter till mor: "Ja änkar dej, änking"

Mor till dotter: "Och jag älskar dig, underbara barn!"

Baka baka liten kaka

Idag blev det en innedag och vi fick äntligen till att göra den där degen jag lovat Lovisa så länge. Sen blev det inte så mycket bakat för Lovisas del, för jag gick helt igång på att göra små kakor i play-doh och gjorde alla själv. Hon var i alla fall nöjd med att ha lite tårtor att servera på sitt födelsedagskalas (favoritleken just nu). Perfekt lekdeg som håller ett tag. Receptet har ni här:

Play-doh

5 dl vetemjöl

2 dl salt

1 msk citronsyra

röres ihop

5 dl kokande vatten

1 msk olja

ev karamellfärg

blandas i

Förvara degen lufttätt

Läslust

Jag: "Nu ska vi åka till biblioteket"

Lovisa: "Keket! Då ja bli glad"

Höststart

Det känns lite tråkigt att skriva det redan, men jag tycker att hösten är här nu. Christian har precis åkt till jobbet för första gången efter sin långa semester. Helt sjukt vad det har gått fort! Vi har verkligen kommit in i en semesterlunk och njutit av varandras sällskap. Det som känns jobbigast nu är bara att jag inte kan göra riktigt lika mycket, ensam med två barn. Men det finns ändå många saker man KAN göra.

Planer för hösten:

-börja träna: ska åka förbi Sats under veckan, för ska det bli någon regelbunden träning måste det funka med barnpassningen och då får det vara värt de extra kronorna.

-öppna förskolan: vi var där några gånger i våras och Lovisa hade jättekul och har frågat efter det nu i sommar.

-leka med kompisar, kusiner och släkt: nya på ÖF och gamla godingar på lite olika ställen. Känns skönt att kunna vara tillgänglig igen och styra sin egen tid och komma iväg och bada med mormor lite oftare t.ex.

-lära nya sånger: Lovisa älskar att sjunga.

-lära nya pysselaktiviteter: tänkte fråga fru L med fröknarna L och E om hjälp :)

-följa Jakobs utveckling: han vände sig för första gången igår!

-annat kul som dyker upp.

Det känns fantastiskt att få tillbringa tid med mina barn (hur vuxet kändes inte det där att skriva: mina barn!) och vara den som lotsar dem igenom nya erfarenheter. Så underbart att få uppleva deras framsteg på första parkett och samtidigt vara en trygghet för dem. Jag ska göra mitt bästa!

Under hösten ska jag försöka uppdatera hur det går för mitt familjedag(och natt)hem!

Just nu...

...försöker jag hjälpa två tvååriga flickor med följande:
- dela med sig
- turas om
- handskas försiktigt med varandra
- skrika lagom högt
- få i sig lite mat
- bädda ner dockor och varandra
- lägga tillbaka kläder som rivits ut ur garderoben
- ha roligt
- vara en bra kompis.

Inte helt lätt, men kul!

Sikta mot stjärnorna

Sommarens projekt har varit potträning. Det har gått framåt för att sedan gå bakåt... torka, duscha, springa till toaletten, vänta vid toaletten osv. osv. Efter ett tag bestämde jag mig för att försöka locka med klistermärken vid "toaprestation". När jag var liten fick vi klistermärken för allt möjligt vi gjort, och jag älskade det. Jag vet inte om det var det som gjorde susen egentligen, men Lovisa tyckte det var kul att få välja en stjärna att sätta upp.

Sedan några veckor tillbaka sätter vi bara upp sporadiska stjärnor, annars skulle det vara överfullt. Tycker det är kul att se hur hon valt att placera stjärnorna, speciellt raden längst ner.

Favoritfärg? Blå!

Ganska banalt inlägg kanske, men i vår lilla värld är det stort.

Familjeband

Den gångna helgen har bjudit mycket på familjeband och släktband, både kropp och sinne, i glädje och sorg. Vi åkte på en roadtrip ner till Västergötland, där en stor del av min släkt bor. Bilderna nedan säger mer än tusen ord (och är praktiskt när man inte har så mycket tid att skriva). Det finaste minnet jag tar med mig från resan ses på första bilden. Farmor, som är ganska dement, sken upp och lekte och gosade med Jakob. Det värmde ända in i hjärtat.

Parallellt med resan levde min morfar sina sista dagar på jorden. Han dog i lördags morse. Det var ganska väntat, men det känns ju ändå konstigt och tråkigt när det faktiskt har hänt. Jag är dock övertygad om att han är på en bättre plats - frisk och med goda vänner. Det känns fantastiskt att ha en tro på liv efter döden, och veta att morfar hade den tron och inte var rädd för att gå vidare. Fina morfar! Familjebanden kan vara för evigt!

Jakob med morfars mor

Jakob med mors kusin Jakob

Lovisa med morfars bror

Sommarfrid

Lika som bär II

Många undrar om Jakob och Lovisa är lika varandra. Här får ni bedöma själva:

Jakob 2 mån

Lovisa 2 mån

Semester!

Nu är vi halvvägs in i semestern ungefär, och det känns hääärligt. Dagarna fylls med sällskap från familj och goda vänner samt ogräsrensning och SKÖRD på lotten. Not too bad tycker jag. Inga direkta planer är spikade än, och det är bara skönt.

Liten blir större

Blåbärsplock med farmor

Milkshake på McD efter en dag på stranden

Trädgårdslek hos gammelmormor

Dotterdotterson och mormors mor

Mitt verk

Jakob, alldeles ny.

I söndags i kyrkan stod jag och en annan kvinna och pratade och kom in på hur man är märkt efter att ha väntat och fött barn. Lite extra hull om magen och bristningar på olika ställen får en inte precis att vilja springa runt på stranden i bikini. Men då sa hon något som fick mig att helt ändra inställning till min mage. Hon sa att när Jesus uppstod kunde man se märken efter spikarna i hans händer och fötter. Han hade kunnat ta bort dem när han uppstod. Men han lät dem vara kvar för att påminna om det verk han gjort. På samma sätt kan bristningarna och den överflödiga huden påminna om det verk varje kvinna gjort när hon har satt ett barn till världen. Ett mirakel!

Jag känner mig så tacksam för att jag har en russinmage, eftersom det betyder att jag har fått bära, föda och nu ta hand om två vackra barn. Jag vill fortfarande träna upp mina magmuskler, men jag ska sluta sucka när jag ser mina bristningar.

Lika som bär

Hemsytt av Gunilla!

Semester?

Idag är det första dagen på Christians semester. Det är den första semestern vi har. Tidigare har det pluggats, och därmed sommarjobbats. Förra sommaren var C ny på jobbet och det blev därför inte så mycket ledigt. Men nu smäller det! Men tänk: då sitter vi och tittar på varandra och frågar oss. Vad ska vi göra? Vi vet inte riktigt hur man har semester. När de allra flesta släktingar bor i Stockholmsområdet och inte har sommarstugor finns det ingen riktig naturlig getaway. Skulle kännas skönt att komma bort lite, bara några dagar. Sen frågar man ju sig vad som är lämpligt med småttingar. Det får inte vara för soligt (solsemester), inte för kallt (tälta), inte för stenigt (skärgårdsklippor) och inte för tråkigt (springa runt i någon stad). Vad göra? Någon som har något tips?

Semestern hittills har ägnats åt att göra sånt som inte hunnits med tidigare: tvätta fönster, storhandla, stryka, vika tvätt och annat skoj.

Lovisa då? Jo, hon satte på sig vintermössan och gick och la sig.

Paketöppning

Vet inte om jag borde be om ursäkt för att jag är en sådan periodare när det kommer till att blogga. Men så är det. Ibland faller inspirationen på och jag får en massa fina bilder och då kommer flera inlägg på en gång för att senare sina. Ursäkt är väl kanske inte helt rätt, men jag är medveten om det. Sorry!

Har pratat med lite vänner om hur det är att ha två barn och en sak jag kommit tillbaka till är hur små barn är som paket. En spännande överraskning! Tydligen har min kära mor pratat om det, och det är nu med Jakob som jag förstår det mer.

Lovisas paket har vi öppnat en del, en underbar tjej har vi hittat! En tjej som är helt inne på Vi på Saltkråkan för tillfället och associerar en bild på Jane Austen till Madickens mamma. En tjej som ser att det ligger ett skärp i min låda, men vet att det mest är pappa som har skärp och därför lägger hon det i hans låda. En tjej som precis kom till mig med just ett skärp i släptåg och säger "kom nu lilla skrållan" (vet inte riktigt what that's all about... en hund kanske?). En tjej som säger "åh" när hon ger någon av oss en kram.

Jakobs paket har vi inte fått se så mycket av än, men det räcker att se in i hans ögon för att bara längta!

Barn är bästa paketen ever!

När allting började

3,5 år är väl så där lagom ojämnt för att man ska uppmärksamma det på en blogg. I onsdags var det 3,5 år sedan vi gifte oss. Det var då vi på allvar började försöka skapa våra liv tillsammans. Vi har en lång bit kvar, mycket att uppleva och ännu mer att lära. Men jag känner ändå att vi har kommit en bit på vägen. Jag är mycket gladare idag över att vara gift med Christian än vad jag var på vår bröllopsdag. Nu har jag fått se en del av det vi kan göra tillsammans, och det är fantastiskt!

Världens bästa tvååring

Två år har gått sedan Lovisa kom till världen. Hon har verkligen förgyllt den sedan dess för dem i hennes närhet. Hon pratar och leker och kramas. Hon tycker om att läsa böcker, pussla, gunga, titta på Lotta och Madicken, hoppa och sjunga. Hon älskar jordgubbar. Tvåårstrotsen har börjat visa sig ordentligt: hon är envis som en gammal get och vet vad hon vill. Det är ett nytt steg i föräldraskapet att börja sätta gränser och se till att de efterföljs (vilket är lättare sagt än gjort). Men när hon kommer och lägger armen runt en och man får en puss, då är det värt alla kamper, tusen gånger om.

En kamp har varit att borsta hennes alltmer vilda lockar. "Nill inte" säger hon. Jag får heller inte sätta på ett spänne. Men när moster Alice är här och får håret fixat och flätat sår det ett frö hos Lovisa. Hon ser ju upp till Alice. Så, kors i taket, jag fick göra två inbakade flätor på henne! Och jag har fått göra det ett par gånger till efter det. Exemplets makt är tydlig. I det här fallet gav det väldigt gulligt resultat.

Jakob Percy

Nu har han fått ett namn, eller rättare sagt två: Jakob Percy. Jakob kom på förslag redan innan J kom från moster Alice, men jag tänkte inte så mycket på det då. Men när det kom upp igen efter att han fötts så slog det an på ett helt annat sätt. Det var tydligen Jakob som hade kommit. Ungefär så kände jag med Lovisa. Det gav sig själv.

Om Percy skrev Christian så här i ett familjemail: "Namnet Percy är speciellt. Under hela min uppväxt har det varit ett namn som man skrattat åt och gjort sig rolig över, men det har verkligen förändrats. Att pappa är den första mannen med en sonson på mängder av generationer är något som borde hedras och uppmärksammas - och därför har vi en Jakob Percy numera. Det känns klockrent." (Rolf heter också Percy).

Jakob växer som han ska och hade sprängt femkilosgränsen vid månadsdagen. Han börjar vara mer vaken nu och ler så att mitt hjärta smälter.

Maskrosterapi

Idag kände jag att det var dags att ta tag i det icke ätbara på lotten - maskrosorna. Det var verkligen mängder. Jag ville faktiskt gärna rensa dem och annat ogräs. Det känns som terapi. Man går runt och tänker på en enda sak - att hitta mitten på maskrosen för att kunna hugga ner med maskrosjärnet (eller vad det nu heter, som är ett måste i ett framgångsrikt avlägsnande). Jag gick en vända med Lovisa men kunde återvända lite senare under hennes och lillebrors middagssovning, helt själv. Det var så skönt att gå där och bara GÖRA. Resultatet ser ni ovan. Känner mig rätt nöjd med min insats (så pass att jag skriver ett blogginlägg...) men hade kunnat fortsätta en stund till. Jag skulle inte vilja kalla mig mors lilla lathund - i alla fall inte idag.

Ps. På tal om hund: Christian försöker lära Lovisa att det heter byracka istället för hund. Vad gör man då som mor när det kommer förbi en hund och Lovisa pekar och säger "bipacka"?

Rabarberflicka

Mitt i allt annat har vi gått och skaffat oss kolonilott. Kanske blev lite mycket på en gång. Vi började i april med att rensa, men sen kom vi av oss när jag var förkyld i två veckor och sen kom lilleman. Vi gick ner dit igår i alla fall för att klippa gräset innan det blev alldeles för långt. Christian stod för det fysiska arbetet och jag försökte hålla barnen på gott humör.

Det var ändå värt det när vi fick med oss lite rabarber hem och Lovisa springer med dem i handen och glatt ropar "pinge ja" (här springer jag) flera gånger. Tänk vad underbart spännande att upptäcka världen och sig själv och allt man kan göra med sin kropp. Är så glad och tacksam för två friska barn som får uppleva detta. Idag ska Lovisa få uppleva rabarberpaj för första gången (om hon inte får för sig att hon inte vill smaka, vill säga).

På andra sidan

Sitter i soffan med min minsta goding sovandes på magen. Lovisa har följt med pappa till affären. Far och dotter får bonda och mor och son likaså. Man får ju inte lika mycket tid att gosa och riktigt lära känna nummer två, som man kunde med nummer ett. Tänkte på det jag skrev i ett tidigare inlägg, och nu är det ju så att jag knappt kan komma ihåg att jag varit gravid, eller att jag jobbat. Det känns så fjärran. Antar att det är hormonerna som gör att man zoomar ut. Men det bekräftar för mig att det ju är så viktigt att vara i nuet, för det är så kort. Jag tycker redan att vår lilleman börjar bli stor. Vikten ökar ju som den ska och händer och fötter blir fylligare, liksom kinderna. Snart springer han väl runt här som Lovisa gör nu. Så nu njuter jag av att han får plats att sova på min mage och att hans blöjor fortfarande luktar gott.

Egentid

Födelsedagen

Lite bilder från födelsedagen tagna av dubbla mostern Louise:

Han är här!

Klockan 3 natten till söndag började jag få värkar. Klockan 6 skrevs vi in på förlossningen. 7:34 var vår lille pojke född. Hade inte förväntat mig att han skulle komma en hel vecka innan beräknat, och inte heller att det skulle gå så fort. Hade inget emot det heller i och för sig. Han vägde 3610 g och var 53 cm lång, så han var ju färdigbakad. Nu har vi alltså en underbart go kille här hemma också som inte gör så mycket väsen av sig (till skillnad från sin syster). Han känns väldigt harmonisk och vi är så glada över att han är här.

Lovisa tycker om sin bror och vill gärna pussa och krama honom. Samtidigt märker man på henne att det är en tuff omställning att inte vara själv och hon ställer ganska höga krav på sin omgivning, vem som ska göra vad osv. Hon vill heller inte att jag ska åka iväg, eller sova i sin egen säng. I måndags när vi kommit hem ville hon bestämt hålla lillebror fast hon var så trött. Det slutade i följande goa bild. (Vi hoppas att deras relation ska fortsätta på detta spår!)

Två veckor kvar

Ligger hemma idag. Jag har åkt på en riktigt envis förkylning som hållt i sig snart en vecka. Det behöver kanske inte vara så att förkylningen i sig är så envis, utan mer att jag inte riktigt kan ta hand om den i och med att min kropp har någon annan att prioritera. Hursomhelst... Bad syster Louise att ta lite kort för ett par veckor sedan för att kunna komma ihåg hur det såg ut innan lilleman kom.

Vad skulle du ändra?

Ett av många bra tal man kan hitta på ted.com

Påskkycklingen

Här kommer några bilder på vår älskade påskkyckling, plåtad av moster Louise.

Rapport

Tack för omtanken från er som läst det senaste inlägget. Ville med detta inlägg mest säga att vi nu återigen lever och frodas. Både Christian och jag plockade upp Lovisas magsjuka i söndags. Vi lyckades ha en liten förskjutning mellan oss så att vi inte kräktes precis samtidigt. Lovisa var tålamodet själv och kunde sysselsätta sig hyfsat bra, med lite hjälp av Lotta på Bråkmakargatan-film. Skillnaden till måndagen var enorm, men man var ju medtagen och jag var inte tillbaka på jobbet förrän torsdag.

En sak som jag tyckte var lärorik och lite skön var att vi bara gjorde det vi orkade och bara åt det enklaste utan att tänka på vad som var nyttigt och allsidigt. Bara snabbmakaroner till lunch? Yes! Glass till mellanmål flera gånger i rad? Ja tack! Stök och disk i hela köket? Visst! Smulor under fötterna som letar sig in under täcket? Jajjamänsan! Ja, ni fattar. Väldigt befriande. Fast det tar ju inte bort tillfredsställelsen av att det numera är ganska städat här...

Annars så är jag ganska gravidtrött igen och vill gärna sova middag. Idag är det fem veckor kvar till beräknad nedkomst!

Don't try this at home

Magsjuk pappa.
Magsjuk och gravid mamma.

Hälsningar,
nyss magsjuk Lovisa.

I väntans tider

Har börjat längta efter att slippa vara gravid. Har börjat längta efter att sluta jobba. Har börjat (nåja...) längta efter varmare väder. Osv osv osv. I all den här längtan glömmer jag så lätt bort det som är här och nu och som kommer att försvinna i samma sekund man har upplevt det.

Ett tydligt tillfälle jag kommer ihåg att jag kände likadant var när Christian och jag var i Valencia. När vi började närma oss hemresa och vi var lite trötta på skolan längtade vi hem. Vi bara önskade att dagarna skulle gå så att vi fick komma hem igen. Det kändes som att det inte var någon idé att starta upp något nytt, det skulle ju ändå snart vara över. Men sen kom vi på oss och tänkte att så får det ju inte vara. Vi började leva i nuet istället och hade bland de trevligaste veckorna på hela vistelsen. Vi träffade många intressanta människor, och känslan av att satsa och engagera sig där man befann sig gjorde avtryck på oss båda.

Den här känslan vill jag komma tillbaka till. Jag vill vara engagerad i mitt arbete under hela tiden jag är där. Jag vill njuta av att ha ett litet liv inuti mig. Jag vill lära mig saker och växa, inte sen, utan nu. Jag vill jubla åt varje vårtecken som kommer i min väg. Jag vill glädjas med Lovisa och Christian den tid vi har tillsammans. Inte sen, utan nu!

Det enda jag lägger på hyllan (numera med gott samvete) är träning. Det kan jag ta sen när jag inte är tung och är utan foglossningar.

Lättare sagt än gjort, men det gör en lyckligare. Ska försöka i alla fall.

Språkutveckling del ?

Som logoped blir man ju faktiskt lite skadad i lyssnandet på sitt barn. Men det är ju så roligt. Jag kom på att det var det här som fick in mig på banan till att plugga till logoped. Jag gick i tvåan på gymnasiet och lillasyster Alice var lika gammal som Lovisa är nu, och språket bara exploderade. Jag tyckte att det var så fascinerande att jag bestämde mig för att göra mitt projektarbete om barns språkutveckling.

Och här är vi! Jag lyssnar efter vilka ljud Lovisa har, försöker få ihop vilka processer hon använder sig av, vilka ljud som substitueras och om det skiljer sig i olika positioner i ordet. Sen räknar jag ord också. Idag sa hon: "Isha åsså kala tatiss" (Lovisa vill också skala potatis). Fyraordssatser innan två år känns betryggande, ingen orsak för oro.

Hon har lite klurigheter för sig också. När vi kom hem bad jag henne att lägga sin mössa i lådan där hon har sina saker. På det svarade hon: "Mammas tur!"

Städa, städa

De här bilderna togs för några veckor sen (när vi senast städade ordentligt) och Lovisa återigen var på sitt hjälpsamma humör. Tidigare har hon fått dammsuga och blev väldigt ledsen när jag inte ville plocka fram dammsugaren igen nästa dag. Nu fick hon alltså skura badrummet. Hon poserade rätt nöjt den här gången också. Inser att jag får njuta av hennes villighet att hjälpa till eftersom den inte lär vara lika stor om 10 år.

Till sist en tanke som har med något helt annat att göra. Var idag på en begravning som gav mig en stark känsla av att vår existens inte tar slut i och med döden. Den tron har jag haft hela mitt liv, men det blev så tydligt när man ställs inför ett faktum. Jag tror att vi ses igen!

Grädde

Så här på fettisdagen har vi ätit semlor, som sig bör. Jag gjorde en till Lovisa också för att hon skulle få testa på det. När hon tar tag i semlan får hon grädde på hela handen. Vad göra nu? Jo, Lovisa tänker att hon får ta och borsta bort grädden med den andra handen. Den som är bekant med gräddens konsistens kan dra slutsatsen att det inte är så lätt att borsta bort grädden, men det tänkte inte Lovisa på, så hon börjar borsta. Då hamnar grädde på andra handen. Lovisa blir lite konfunderad men fortsätter borsta, lite här och lite där tills hon har grädde lite överallt på händer och armar. Som förälder börjar man med att tänka att "Nej, nu blir du ju kladdig, sluta", men så hejdar man sig och inser att det här faktiskt är riktigt roligt och är värt en kladdig flicka som man får tvätta av, och så låter man henne fortsätta. Det var dagens roligaste och gav Christian och mig ett gott skratt.

Tack för tröjan!

All ära till Sissel som stickat och Lovisa som poserade så fint!

Flexdag med guldkant

Så här i sportlovstider har det varit lite glest i kalendern, så jag bestämde mig för att spendera lite insparad flextid med dotter och mormor (min egen) istället för att sitta av tid (nästan) på kontoret.

Mormor är en riktig badnymf så vi bestämde oss för att gå och bada på en simhall med en bra avdelning för de minsta. I början var Lovisa rätt tveksam mot både bassängen och mormor, men två timmar senare när jag skulle föreslå att vi skulle upp och duscha sa hon "bada till, dolit" (översättning: "Jag vill bada mer, för det här var roligt"). Då smälter man bara! Mormor blev hon också bundis med. Jag var tvärsäker på att det skulle bli skrik åtminstone någon gång på vägen mellan bassängen och bilen eftersom det var lunch- och sovtid sedan länge. Men hon var så nöjd så, duschade som aldrig förr, fick vatten i ögonen och bara njöt. Emellanåt frågade hon var "mjumjum" var någonstans, om hon inte stod i duschen bredvid. Kläderna flög på utan protest, och vi gick lugnt till bilen. Fantastiskt! Sen satt hon vid mormors bord och åt macka och gurka i stora lass. Efter det ville hon inte åka hem, utan upptäcka mer och dra med sig mormor överallt. Det var verkligen härligt att se.

Det var lite tårar när vi kom hem, men sen har vi bara myst och läst och sjungit. När hon sen ligger i sin säng och vill att jag ska hålla i hennes hand undrar jag om det finns någonting bättre än detta?! Skulle inte tro det...

Du vet att du har en löpargalning i familjen om...

...din man går ut och springer kl 20:30, en mörk och snöig måndagkväll när det är -14 grader ute. Burr!!

Sympatisjuk?

De två senaste dagarna jag varit hemma med Lovisa är det nästan som att jag har varit sympatisjuk. Okar liksom ingenting, och försjunker i någonslags dvala. Kan ju alltid skylla på graviditeten iofs. Men det känns som att det inte räcker. Gläder mig åt dagens bedrift att då alla sängkläder och kuddfodral tvättade, trots att någon snott tvättiden, vilket gjorde att jag fick gå ner ett par extra gånger. Morr. Han ursäktade sig sen när vi träffades. Accepterade ursäkten något reserverat med skrikig Lovisa i famnen. hmm. Nu ska vi se om jag kan få någon fart på mig och se till att jag inte ger Lovisa något hennes mage inte tål än (som jag tyvärr gjort ett par gånger. Förlåt Lovisa! Får jag skylla på att det är min första gång som mamma till en magsjukling?)

Over and out.

Sjukling

Efter morgonmötet på jobbet hade jag totalt sju missade samtal. Något måste ha hänt tänkte jag och målade upp ett mardrömsscenario där Lovisa var på väg i ambulans. Men riktigt så illa var det inte, men väl en troligtvis magsjuk flicka. Så det var bara att åka och hämta gullfian. Sen bäddade jag ner henne i soffan framför Mamma Mu (akta er, det är beroendeframkallande hos småttingar). Där var hon nöjd. Nu har hon antagligen somnat för natten efter en andra runda med Mamma Mu.

Mammas lilla hjälpreda

Lovisa vill alltid vara med när jag lagar mat och ibland vill hon hjälpa till. Har funderat på vad man kan göra när man är 1,5. Att skära saker går ju bort. Men så en dag fick Lovisa tag på en lök och började skala. Perfekt! Nu är hennes bidrag i matlagningen att skala lök. Tack för hjälpen gullunge!

Lovisarapport

Ända sen i höstas när jag började jobba har inspirationen för att blogga avtagit rejält. Det var i och för sig i kombination med graviditetströtthet som gjorde att jag ville gå och lägga mig SENAST åtta. Ganska skönt egentligen. Jag har känt att vardagen varit den samma dag ut och dag in och att det heller inte fanns nåt speciellt att skriva om. Men så fick jag en liten påminnelse av svärfar där han efterfrågade lite Lovisarapport. Självklart! Där har det ju faktiskt hänt massor. Det är nu hennes underbara personlighet tittar fram ordentligt.

Lovisa går hos dagmamma Viktoria fyra dagar i veckan. Hon stortrivs och pratar ofta om "Toja" och Cessa (kompisen). Hon sjunger ofta på deras samlingssång, ni vet "Lovisa är här, mamma är här, tänk vad roligt att pappa är här..." t.ex. samtidigt som hon slår på knäna som de brukar göra. Än så länge kan hon bara första strofen, men hon brukar sufflera mig och Christian om vilka som är "här", dvs. alla namn hon kan. Förutom Cessa kommer Lova och Astrid upp med jämna mellanrum.

Lovisa har lite favoritleksaker: nallen, Kotten (från Lena Andersons ursöta böcker om Lilla Kotten) och dockan. Men mest av allt är det böcker som gäller. Hon hämtar bok efter bok och bär ut till oss i soffan där vi bläddrar i dem om och om igen. Bland dessa finns en klar favorit: Mamma Mu och Kråkan. Den finns också att titta på på Svt Play, och det efterfrågas varje dag så fort hon ser en dator. Det är lite svårt att motstå hennes lyckliga blick när vi sätter på den.

Orderbekräftelse från himlen

Hej Evelina och Christian,		Ditt ordernummer:		482514
		Ditt kundnummer:		100356
Det här är en bekräftelse på er beställning.

Antal	Produkt		Hårfärg	Ögon	Syskon			Add	á Pris	Pris
1 st	Lillebror		Blond	Blå	Finns				0 kr	0 kr
Summa inklusive moms och fraktkostnad:							0 kr

Betalningsalternativ: 9 månaders graviditet och en oändlig mängd kärlek Vi beräknar leverera er vara den 15 maj 2011.
Ni har ingen returrätt på denna vara.
Kontakta oss gärna om ni har några frågor.
Med vänlig hälsning, Himlen