Maskrosterapi

Idag kände jag att det var dags att ta tag i det icke ätbara på lotten - maskrosorna. Det var verkligen mängder. Jag ville faktiskt gärna rensa dem och annat ogräs. Det känns som terapi. Man går runt och tänker på en enda sak - att hitta mitten på maskrosen för att kunna hugga ner med maskrosjärnet (eller vad det nu heter, som är ett måste i ett framgångsrikt avlägsnande). Jag gick en vända med Lovisa men kunde återvända lite senare under hennes och lillebrors middagssovning, helt själv. Det var så skönt att gå där och bara GÖRA. Resultatet ser ni ovan. Känner mig rätt nöjd med min insats (så pass att jag skriver ett blogginlägg...) men hade kunnat fortsätta en stund till. Jag skulle inte vilja kalla mig mors lilla lathund - i alla fall inte idag.

Ps. På tal om hund: Christian försöker lära Lovisa att det heter byracka istället för hund. Vad gör man då som mor när det kommer förbi en hund och Lovisa pekar och säger "bipacka"?

Rabarberflicka

Mitt i allt annat har vi gått och skaffat oss kolonilott. Kanske blev lite mycket på en gång. Vi började i april med att rensa, men sen kom vi av oss när jag var förkyld i två veckor och sen kom lilleman. Vi gick ner dit igår i alla fall för att klippa gräset innan det blev alldeles för långt. Christian stod för det fysiska arbetet och jag försökte hålla barnen på gott humör.

Det var ändå värt det när vi fick med oss lite rabarber hem och Lovisa springer med dem i handen och glatt ropar "pinge ja" (här springer jag) flera gånger. Tänk vad underbart spännande att upptäcka världen och sig själv och allt man kan göra med sin kropp. Är så glad och tacksam för två friska barn som får uppleva detta. Idag ska Lovisa få uppleva rabarberpaj för första gången (om hon inte får för sig att hon inte vill smaka, vill säga).

På andra sidan

Sitter i soffan med min minsta goding sovandes på magen. Lovisa har följt med pappa till affären. Far och dotter får bonda och mor och son likaså. Man får ju inte lika mycket tid att gosa och riktigt lära känna nummer två, som man kunde med nummer ett. Tänkte på det jag skrev i ett tidigare inlägg, och nu är det ju så att jag knappt kan komma ihåg att jag varit gravid, eller att jag jobbat. Det känns så fjärran. Antar att det är hormonerna som gör att man zoomar ut. Men det bekräftar för mig att det ju är så viktigt att vara i nuet, för det är så kort. Jag tycker redan att vår lilleman börjar bli stor. Vikten ökar ju som den ska och händer och fötter blir fylligare, liksom kinderna. Snart springer han väl runt här som Lovisa gör nu. Så nu njuter jag av att han får plats att sova på min mage och att hans blöjor fortfarande luktar gott.

Egentid

Födelsedagen

Lite bilder från födelsedagen tagna av dubbla mostern Louise:

Han är här!

Klockan 3 natten till söndag började jag få värkar. Klockan 6 skrevs vi in på förlossningen. 7:34 var vår lille pojke född. Hade inte förväntat mig att han skulle komma en hel vecka innan beräknat, och inte heller att det skulle gå så fort. Hade inget emot det heller i och för sig. Han vägde 3610 g och var 53 cm lång, så han var ju färdigbakad. Nu har vi alltså en underbart go kille här hemma också som inte gör så mycket väsen av sig (till skillnad från sin syster). Han känns väldigt harmonisk och vi är så glada över att han är här.

Lovisa tycker om sin bror och vill gärna pussa och krama honom. Samtidigt märker man på henne att det är en tuff omställning att inte vara själv och hon ställer ganska höga krav på sin omgivning, vem som ska göra vad osv. Hon vill heller inte att jag ska åka iväg, eller sova i sin egen säng. I måndags när vi kommit hem ville hon bestämt hålla lillebror fast hon var så trött. Det slutade i följande goa bild. (Vi hoppas att deras relation ska fortsätta på detta spår!)

Två veckor kvar

Ligger hemma idag. Jag har åkt på en riktigt envis förkylning som hållt i sig snart en vecka. Det behöver kanske inte vara så att förkylningen i sig är så envis, utan mer att jag inte riktigt kan ta hand om den i och med att min kropp har någon annan att prioritera. Hursomhelst... Bad syster Louise att ta lite kort för ett par veckor sedan för att kunna komma ihåg hur det såg ut innan lilleman kom.