Navelförändringar (part II)

Kan nu meddela omvärlden att min navel numera är platt, dvs. i stort sett ligger den längs med resten av naveln utan minsta möjlighet att samla på sig navelludd. Sockerdrickskänslan som de första sparkarna gav har också förändrats. Nu känns det mer som att det är en liten person som rör sig där inne. Igår tror jag att jag fick tag på ett knä. Jag är invaderad!

Lillbrorsan är hemma igen

Här är vi alltså samlade hela bunten igen. Emil har ju varit två år i Tyskland som missionär, men är nu hemma för att förgylla våra liv. Under dessa två år har vi endast haft frekvent mailkontakt
och sporadisk (2 ggr/år) kontakt via telefon då vi fått njuta av lite broken-swedish. Dock ska han få lite cred med tanke på hur snabbt han kommit tillbaka till svenskan. Starkt jobbat.

Ni ser på bilden att Felix hänger upp-och-ner. Han ville inte vara med, men det ville jag och de andra. Och är man så liten som han är så finns det inte mycket att säga till om.

På bilden har vi också fyra generationer kvinnor i familjen - mormor och mamma Margareta, mamma Annya, dotter och mamma Johanna, och sedan barnen Stella, Felix och Kasper (Spapper).

I övrigt kan det vara kul att uppmärksamma er läsare på att, som Evelina sa, det är Charlotta och ett gäng blondiner. Vissa har verkligen valt rätt sällskap!

Vad gäller mitt lov så är det full rulle ändå. Igår satt jag i skolan och läste lite fastighetsrätt för att förbereda mig inför nästa måndag. Det kan tyckas seriöst. Och ja, det känns lite mer seriöst för mig i och med att jag nu lär mer för framtiden än för att klara kursen.

Matchen som spelades förra lördagen vann vi, så nu till helgen blir det kval mot Huddinge FC. Kolla in stockholmibk.se för tid och plats.

Annars, väl mött!

Kenen sankari tahdot olla? - Vems hjälte vill du vara?

En liten krönika:
Vid 20.45 igår, måndag, satt jag på tunnelbanan mot Ropsten på väg hem från träningen ute i Liljeholmen. Vid T-centralen går det på en man i kostym med rosa skjorta och en illa passande gul slips med gråa elefanter (?) på. Han har en bok vilken han precis börjat läsa. Det är en pocket och från baksidan drar han bort prislappen. Då jag själv inte är uppslukad av varken bok eller musik jag honom lite diskret och lägger märke till hur han med handen vid sätets nederdel försynt rullar ihop den lilla pappersbiten (med klister på baksidan). Precis när han tänker släppa den på golvet ser han mig, och tydligen var jag inte så diskret som jag trodde, för han avbryter sitt nedskräpande och behåller den i handen. Va bra, kan man ju tänka då, lite mindre skräp på golvet! Men observant och reflekterande som jag ibland tenderar till att vara börjar jag genast att tänka på "ögontjäneri". Vi har alla någon gång gjort oss skyldiga till det - vi vet vad är rätt att göra eller inte göra, men vi gör det bara för att någon annan ser, och när vi lämnas ensamma är vi där igen och missköter oss. Det är ett mänskligt drag, vilket tyvärr inte har en rättfärdigande funktion.

Ögontjänandet kan liknas lite vid hjälteskap. Man kan bli hjälte för många genom att avgöra en VM-final i fotboll, man kan bli hjälte för få genom att snabbt ge sin plats på bussen till någon äldre och bättre behövande person, eller så kan man bli hjälte för en, en själv, genom att i det lilla agera efter de värderingar som vi alla har inom oss.

Horace Engdahl, Svenska Akademiens ständige sekreterare blev en gång tillfrågad hur han ställde sig till allmänhetens upprörda känslor över en juridiskt korrekt lägenhetsaffär: "Vi lyder inte under opinionen, vi lyder under lagen." När jag såg denna man som tänkte skräpa ner, men som inte fullföljde sina intentioner tänkte jag direkt att här, här har vi en som vet att det är fel att skräpa ner men han lyder inte under sin egen kunskap, han lyder under opinionen. Vissa andra lever sina liv lydandes under lagen. Ingen domstol på jorden kan straffa deras beteende, men moraliskt sett är de inte mycket att hänga i granen. Andra sätter för sig själva ribban en bit över både opinionens gällt hörbara krav och godkännanden och över lagens minimikrav på civilkurage, ärlighet, redbarhet och moral.

Det finns knappast någon arbetsgivare i vårat blandekonomiska samhälle som betalar lön till personer de inte anställt. På samma sätt förhåller det sig med det jag ovan behandlat; den vars hjälte du är betalar din lön! Många till antalet är de artister som troget tjänat etablissemanget men trots det fått se sin stjärna dala för att snart dras i smutsen av allehanda sensationsjournalister och paparazzifotografer. De har fått sin lön men lär inte känna sig särskilt rika. Kanske fler är de som lever sina liv utan att ha något samröre med samhällets rättsskipande makt. De har fått sin lön i och med den uteblivna frihetsberövningen och dagsböterna. Skall de gratuleras för att de lyckades hålla sig kvar i ett status quo? Jag menar, att sluta där man börjar torde väl snarast ses som regression istället för stagnation? Sen har vi de som varit hjälte åt det inre samvetet och den individuella storheten, och får sin lön i form av utveckling, lycka, respekt och en känsla av att både vara och ha blivit något.

Alltså, vems hjälte vill jag vara? Det är ofta en svår fråga att svara på. Vilken slags belöning vill jag ha? Kanske är det något lättare att känna in. Hur jag än svarar på frågorna, kvarstår faktum, att den vars hjälte jag väljer att vara också kommer att ge dig din lön för mödan, och inget som är av värde har någonsin kommit gratis.

Lov!

För första gången på länge har jag lov. Eller, det är inget egenkligt lov, utan bara lektions- och studiefria dagar. Igår avslutades mina insatser i aktuella kursen i Civilprocess genom en huvudförhandling. Med fasa hade vi sett fram emot denna dag, men trots det kom den och man satt där precis som man visste att man skulle. Vad jag tar med mig från denna erfarenhet är att processande i domstol är en konstform.

Min fru är så dukig så. Hon sliter på med sin uppsats och gör ett strålande jobb. Det blir väl till att jag sköter markunderhållningen den närmaste tiden. Och det är hon värd, då hon inte bara är med barn, utan också med examensarbete.

I övrigt spelar jag med mitt innebandylag, Stockholm IBK, en avgörande match på lördag i Hässelbyhallen kl. 16. Dit är man välkommen. Och det kostar inget. Så länge man tar med sig tutor och annat att skapa god stämning med. Det är kul med idrott då det håller en på de mentala tårna.

Tack för mig!

Vill du sitta?

Med en lite tunnare jacka, än den tjocka vinterjackan som duktigt döljer en gravid mage, fick jag idag för första gången frågan på tunnelbanan om jag ville sitta ner.

Svaret: "Ja, gärna!"

En stor mot två små

I fredags satte sig Christian på färjan över Östersjön för att i Åbo hälsa på goda vänner och njuta av det vackra finska språket. I brist på min stora bjöd jag in två små, Felicia och Alice, att tillbringa lördagskvällen och natten på Lappis.

Först fick jag utmärkt assistans under veckohandlingen med att scanna varor (jag älskar självscanning). När vi kommit hem fick jag hjälp av dem att bära in varorna. Under tiden jag gick och parkerade bilen packade de upp alla varorna. Vilka tjejer!

Resten av kvällen tillbringades med tacos, streamad melodifestival, smoothie och spel. Jag vann en lång omgång UNO som vi tvivlade på någonsin skulle ta slut. Ingen hemlängtan, bara trevligt. Jag överlevde till och med Alices helikopter-sömn. Pannkaksfrukost och kyrkobesök följde på söndagsmorgonen, varefter det var dags att åka hem till föräldrarna och njuta av moderns goda mat och övriga familjens sällskap.

Kort sagt: Jag älskar min familj, stora som små!

Två stora, en liten

I fredags var det en stor dag för romantiken i familjen Hägglund. När jag vid middagstid öppnade dörren stod Christian där med blommor i handen. Det, gott folk, var premiär. Och vilken premiär sen... Blommorna var två stora rosor och en liten ranunkel. Symboliken tänker jag inte ens förklara. Dagen efter när jag kollade i min dagbok insåg jag att den dagen var två år efter att vi blev tillsammans (igen). Eller i alla fall dagen vi sa det officiellt och kollade med varandra att så faktiskt var fallet.


När Christian berättade om hur det gick till när han köpte blommorna kom det fram att det inte varit hans tanke att vara så symbolisk med blommorna, utan att det mest blev så (av flera orsaker). Att det var 2 årsdagen hade han heller inte en aning om. Tänk så bra det kan bli ändå!