Lite sport

För att väga upp allt graviditetssnack på denna blogg kommer här lite sport.

Jag förväntade mig att innebandysäsongen skulle vara slut i slutet på mars för att då kunna fokusera på träning inför Lidingöloppet, men eftersom vi kom två i serien blev det kvalseriespel. Säsongen förlängdes således med ca en månad. Lite surt, men jag får ändå säga att det var det värt. För i torsdags vann vi avgörande matchen och jag passade på att både göra två mål (mina första poäng i kvalserien) och bli utvisad 2 gånger (även det första gången). Bäst när det gäller? Tveksamt. Iallafall bättre. För er som aldrig idrottat med ett lag, som inte fått se ert skott gå in så kan jag bara säga att det är en riktig härlig känsla, även när det handlar om lägre divisioner. Kanske säger jag så för att jag inte är den poängmaskin man hoppas att man vore. Jaja.

Dock, jag fick betala ett pris för segern. Bilden visar mitt vänstra baklår som stod emot en klubba. Matchavgörande blev inte den insatsen, men det behöver ni inte veta.

I övrigt är det kul att se hur IFK GBG krossar 08-lag på löpande band.

Vem fick störst påskägg att stoppa under tröjan?

Visuell uppdatering av en tjockis med älskad make/mage

Salem & Jamie - två goa killar

Igår var vi på Salem al Fakirs konsert på Cirkus. Det var riktigt bra. Man behöver egentligen inte säga så mycket om det. Mer talangfull kille får man leta efter.

Vi kom i och för sig att tänka på en annan kille som skänkt oss mycket glädje: Jamie Cullum. Hans konsert i Annexet för tre år sedan finns kvar som ett riktigt lyckominne.

En låt under gårdagens konsert gjorde att jag fick gåshud på benen. Den kommer här:

Makuna Hatata

Om en vecka lite drygt ska en preliminär version av magisteruppsatsen mailas till opponenter och examinator. Och till min förvåning känns det bra. Agnes och jag kommer till och med ha några dagars påskledigt utan att känna någon större stress. Jag är förvånad över att det jag i förväg känt så mycket ångest för nästan är förbi utan att jag känt något av den befarade ångesten. Återigen påminns jag om hur viktigt det är att inte oroa sig i förväg. Jag hade ju inget jobbigt av uppsatsen innan (förutom vid ämnesval)förutom att jag tyckte att det var jobbigt att det skulle bli så jobbigt. Men nu har det ju inte varit så jobbigt, vilket betyder att det jobbiga jag kände förut var HELT i onödan. (Hoppas min tanke kan förstås, för vissa kanske redan i första meningen, andra kanske tycker att jag svamlar fortfarande...)

Jag skulle vilja att det fanns ett framtidsbegrepp för hakuna matata (- lämna det bakomflutna framför dig)som innebar att man lämnar framtiden (i alla fall oron) framför sig.

Det känner jag att jag behöver tillämpa när det gäller förlossning och framtida barnuppfostran. Nu ska jag bara njuta av graviditeten. I juni kan jag börja andas djupt för att hantera värkarna. Om 13 år kan jag börja oroa mig för tonårsrevolter och ohyfs. Makuna Hatata!

"Is this the way out?"

Gästkrönikören Christian Hägglund minns mötet med en av Sampdorias största stjärnor under 90- talet, Ruud Gullit. Sommaren 1992 var varm, inte bara på grund av vädret utan också för att det svenska folket tillsammans med de andra europeiska nationerna befann sig i en fotbollseufori. EURO 92 hade anlänt och för första gången sedan VM ´58 var Sverige skådeplatsen för ett stort fotbollsmästerskap. Kraven på nytillsatte Tommy Svensson var skyhöga efter det taktfasta uttåget ur Italien-VM ´90 (1 – 2, 1 – 2, 1 – 2,). Sverige gjorde succé och tog sig till semifinalen efter oförglömliga mål av bl a Tomas Brolin (England 2 – 1) och Janne Eriksson (Frankrike 1 – 1). Trots denna framgång är det på grund av de ”Oranje” holländarna som jag alltid kommer minnas sommaren ´92. Den holländske kaptenen Michels hade nominerat en 20-mannatrupp där Dennis Bergkamp och backklippan Ronald Koeman tillförde stjärnglans. Grädden på moset och pricken över i:t var dock stjärntrion från AC Milan, som några månader tidigare spelat hem den italienska ligan, bestående av Marco van Basten, Frank Rijkaard och Ruud Gullit. De var några av de största stjärnorna under slutet på 80- och början på 90-talet och befann sig under stor press då en upprepning av EM-guldet från 1988 var målet satt av spelarna själva och förbundet, samtidigt som det var ett krav från det holländska folket. Gullit var min favorit i den nyss nämnda trion och jag minns honom helst som spelare och superstjärna i Sampdoria. EURO `92 blev ingen succé för Holland, trots semifinal-platsen (strafförlust 4 – 5 mot Danmark), och inte heller för stjärntrion från Milan. Både Marco van Basten och Ruud Gullit gick mållösa från turneringen samtidigt som den då unge Dennis Bergkamp blev intern skyttekung med tre mål. Solen sken inte bara över Varbergs fästning denna speciella sommardag 1992, den sken även över mig och min bror och Ruud Gullit. Kulturskatten var inte bara ett utflyktsmål för mig och min familj; även delar av det holländska landslaget hade hittat dit. Den uteblivna succén till trots var Ruud Gullit ett hett villebråd för alla autografjägare, men jag och min bror behövde inte jaga, herr Gullit kom till oss. Vallgraven som hundratals år innan hade hållit den svenska fanans fienden stången var fylld av grönt, stillastående och illaluktande vatten och fästningens svala och skuggiga gångar var ett Mekka för två små energiska pojkar. ”Is this the way out?” Jag vill tro, och hävdar, att det var mig han frågade. Men min bror som är tre år äldre och då var mer bevandrad i det engelska språket svarade.”No!” Det var en direkt dialog med tydligt resultat då de ”Oranjes” kanske största stjärna slapp gå vilse i fästningens virrvarr av gångar och valvportar. Kanske hade utgången av semifinalen varit annorlunda utan Ruud Gullit men förmodligen hade han hittat ut på egen hand. Men att i en stjärnas ögon vara kompetent att ge vägdirektiv är stort, och har du inte upplevt det, bör du inte kritisera det. Så blev sommaren 1992 en sommar att minnas för annat än avsaknaden därav. Minnet av mötet med den store Gullit var något jag gladdes ännu mer över när han året därpå, 1993, skriv på för i blucerchiati. På 31 matcher svarade han för 16 mål och tog Samp till en fjärde plats i Serie A. Det gick så bra för Gullit att den giriga storklubben AC Milan ville ha tillbaka honom. Han återvände till Milano men gjorde ingen större succé, det ledde till att han kom att göra ytterligare en sejour i Sampdoria. Klubben som vi helst vill minnas honom från. Klubben där han gjorde succé. Men när jag ligger på dödsbädden är det inte hans mål jag minns, då hör jag bara Gullit säga: "Is this the way out?"

	CHRISTIAN HÄGGLUND 2002-09-22 22:43:00