Bakvänd vecka

Reflekterade över det faktum att min vecka är lite bakvänd. Det är nämligen så att när det är fredag eftermiddag, då börjar den jobbigaste delen av veckan. Det är nästan skönt när det är måndag morgon igen. Visst har Agnes och jag jobbat på bra med vår uppsats i veckan men fredag 16:15 börjar allvaret.

16:15 kommer första gruppen med 7-åringar ner till mig i danssalen. Barn borde egentligen inte dansa då. Eller... de är ordentligt trötta efter en lång dag i skolan och på fritids. Magarna har hunnit bli tomma också.

Lördagarna är lite lugnare i danssalen, men då är det istället fler lektioner.

Emellan och efter det är det ofta någon som bjuder på kalas eller andra trevligheter som man inte gärna säger nej till (fast Joseph fick ett nej till slut när jag insåg att jag inte skulle palla med mer på en dag). I och med detta kommer man i säng senare utan att för den skull sova länge följande morgon.

På söndag är det till att ta hand om sångstunden med barnen, brukar gå bra, men det är ändå ett till moment. Eftermiddagen kan vara desto lugnare, vilket inte är mer än rättvist mot måndagen så att jag inte är hel(g)slut tills dess, plus att vilodagen måste ju få vara just detta.

Tacka vet jag veckorna med fasta, och vid behov flexibla rutiner och 8 timmars sömn.

What to promise

Söndag är här och det känns jätteskönt. Efter att ha kommit hem från väldigt bra möten i kyrkan så känner jag mig trött och redo att vila inför veckan som kommer. Bra med en vilodag/vecka. När jag precis stod och diskade kände jag mig tacksam för att slippa behöva jobba/plugga eller på annat liknande sätt försöka vara produktiv idag. Jag tror att detta kan göra mycket för att motverka utbrändhet. Vissa säger "I'd rather burn out than fade away", men jag säger, "Se till att göra varken eller, det är mest hållbart i längden!"

Senaste dagarna har jag fastnat i en annan värld. 1830-talets Frankrike och Marseille har fått mig i ett järngrepp. Genom Alexandre Dumas epos "The Count of Monte Cristo" upplever jag litteraturens storhet. Att få uppleva en "personlig utvecklingsbok" i formen av en mycket gripande och medryckande historia är skönt. Bra romaner har fått sin position i (mitt) universum befäst. Inte sällan när man läser bra böcker stöter man på bra saker som man gärna vill komma ihåg, och denna gång har jag bestämt mig för att markera alla go´bitar. Det första av denna kategori jag markerade var Mercédès som sa: "I only promise what I am sure of being able to give." Dagens lektion är att följa hennes exempel.

En stjärna gör entré

Att se sitt lilla barn på en skärm som vi fick göra idag på ultraljudet var fantastiskt. Det kändes riktigt stort.

Kvinnan med maskinen sa att bebisen hade allting intakt. Både hjärta, njurar, ryggrad och handväska. För det såg ut att vara en flicka. Men helt säker kunde hon ju inte vara.

Lårbenet är 26 mm långt och huvudet är ungefär lika stort som magen dvs. 38 resp 37 mm.

Beräknat releasedatum: 18 juni 2009

Framsteg

Christian tog ett stort steg framåt när han igår satte foten utanför dörren för första gången på en vecka. Idag tog han ett ännu större steg när han satte på sig vanliga strumpor istället för sina sockor.

Vardagsföreteelser får ett helt annat perspektiv!

Idolbild för alla samlare

Christian Hägglund i rollen som Love Lucidor, 2007

Sjukdom

Jag känner mig totalt ofräck. Att ligga i sängen mellan varmt lakan och dito täcke hostandes så att det gör ont är inte kul. Helt osökt kommer jag att tänka på den gamla reklamen med en förkyld man som säger: "Kvinnor klagar över att föda barn! Men de skulle bara veta hur det är när en man är riktigt förkyld!" Nu tror jag inte att den är sanningsenlig, men trots det kan en förkylning vara besvärlig.

Som sjuk måste man aktivt vila, och det är svårt. Jag försöker vara så produktiv som möjligt och läste tidigare i en bok att vi måste bära med oss vårt egna solsken, dvs. när omvärlden är mörk och ruggig är det viktigt med solsken i själen. Kanske går det hand-i-hand med att inte hänge sig åt självömkan, för det är ju så att ingen är mer ömkansvärd än den som är självömkande. (En av livets intressanta paradoxer.)

Våren 2007 deltog jag i en bejublad musikal som besökte alla Sveriges stora städer, Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro. Musikalen handlade om att finna livets mening och inte låta sig luras av allt vi bombarderas av. Min roll var att spela den onde Love Lucidor (inte släkt med Lasse). Broder Tålamod, eminent spelad av Joseph B, var min store fiende, och han sa en grej som stack ut idag när jag tittade på inspelningen av föreställningen i Malmö. Sa Broder Tålamod: "Det viktiga har ju inte blivit mindre viktigt för att du stött på lite motgång." Och det har ju verkligen att göra med att forma livet så som vi vill ha det.

I övrigt, när det har varit jul, kan jag inte låta bli att bjuda på en av 2006 års mest framgångsrika film - En känsla av fruktan. Njut!

http://video.google.com/videoplay?docid=3828469946553034351&ei=5GxfSeDIKouGjQK-6Zy5CQ&q=en+k%C3%A4nsla+av+fruktan

Dåliga bloggare

Ska man redan till det tredje blogginlägget behöva konstatera att man visst inte var så bra på att blogga. I alla fall inte så där hela-tiden-uppdaterande som behövs för att finnas med på diverse toppblogglistor. Sen måste jag konstatera att föregående uttalande om att komma på vad man ska skriva om i vardagen är svårt.

Ytterligare en ursäkt får väl vara att det varit julhelg samt att vi varit ledare på Bolliaden (ungdomsläger för 14-18 år) i veckan. Dessutom passade jag på att bli sjuk den 23:e och spenderade en annars trevlig julafton med att helst vilja kura ner mig i något soffhörn för mig själv. Lagom till att jag började bli bättre tog Christian vänligt över stafettpinnen. Lyckligt nog kunde han hålla sig på benen under hela Bolliaden, men igår hann det ikapp. Så idag har vi hållt till i sängen mer eller mindre hela dagen. Rätt skönt ändå. Vi har ändå sett till att se två filmer, lyssna på en del musik och diskutera mer eller mindre intressanta saker och få en del insikter.

Utöver det har C redigerat ihop en inlämningsuppgift som max fick innehålla 15 000 tecken. När uppgiftens båda delar slagits ihop innehöll den 17 300 tecken så det blev till att korta ner det hela. Slutresultatet: 14 997 tecken!

/e