Har börjat längta efter att slippa vara gravid. Har börjat längta efter att sluta jobba. Har börjat (nåja...) längta efter varmare väder. Osv osv osv. I all den här längtan glömmer jag så lätt bort det som är här och nu och som kommer att försvinna i samma sekund man har upplevt det.
Ett tydligt tillfälle jag kommer ihåg att jag kände likadant var när Christian och jag var i Valencia. När vi började närma oss hemresa och vi var lite trötta på skolan längtade vi hem. Vi bara önskade att dagarna skulle gå så att vi fick komma hem igen. Det kändes som att det inte var någon idé att starta upp något nytt, det skulle ju ändå snart vara över. Men sen kom vi på oss och tänkte att så får det ju inte vara. Vi började leva i nuet istället och hade bland de trevligaste veckorna på hela vistelsen. Vi träffade många intressanta människor, och känslan av att satsa och engagera sig där man befann sig gjorde avtryck på oss båda.
Den här känslan vill jag komma tillbaka till. Jag vill vara engagerad i mitt arbete under hela tiden jag är där. Jag vill njuta av att ha ett litet liv inuti mig. Jag vill lära mig saker och växa, inte sen, utan nu. Jag vill jubla åt varje vårtecken som kommer i min väg. Jag vill glädjas med Lovisa och Christian den tid vi har tillsammans. Inte sen, utan nu!
Det enda jag lägger på hyllan (numera med gott samvete) är träning. Det kan jag ta sen när jag inte är tung och är utan foglossningar.
Lättare sagt än gjort, men det gör en lyckligare. Ska försöka i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Inspirerande ord! JA till det!
Du är så vis! Bra skrivet! Kram
Kunde inte sagt det bättre själv! Har en sån dag idag! Fördelen med att jobba med barn är just det - man blir så glad i nuet o kan inte tänka längre än så. kram, Karolina
Skicka en kommentar