Om man inte visste bättre skulle man med ledning av min frånvaro här på bloggen tro att Evelina var ensam om det här med att vara nybliven förälder. Men så är ingalunda fallet. Den enkla sanningen är att Evelina sköter bloggandet på ett ypperligt sätt. I tidningarna har det på senaste tiden stått en del om att män behöver göra sig hörda kring faderskapet osv., så se detta som mitt bidrag till en mer jämställd värld. Och som en fars önskan att förklara hur allting ligger till. Lovisa är en fantastisk flicka. I profil ser hon ut som han till höger. Ibland ler hon, och det kan verkligen smälta ens hjärta. Hon är sjukligt beroende av närhet, vilket jag inte alls anat eller föreställt mig. Folk frågar hur det känns, och jag känner mig varje gång som en fotbollsspelare. "Nää, vi gjorde en bra match, men hade otur med stolpar ribbor och motståndare, för att inte tala om motgräset..." Riktigt så illa är det inte, men frågan är mycket svår att svara på. Egentligen av den enkla anledning att känslan är svår att sätta fingret på. Det är en fantastisk och gudomlig sak att bli far, men magnituden av det tycks inte ha sjunkit in helt och fullt. När den gör det, om den gör det, ja, det vet ja´tte.
Jag tror att föräldraskapet är chansen man som människa har att nå ännu längre. Ensam når man en nivå, tillsammans med en fru/man når man lite högre/längre, och med barn når man oändligt långt. Föräldraskapet talar till det eviga, det ädlaste och högsta inom en och ger man den hängivenhet och osjälviskhet som krävs är man ostoppbar. Det är idealet, och varje dag en kamp att leva upp till det.
