Lovisa - African Style

Lovisa och jag var och hälsade på våra grannar idag. Vår granne, som kommer från Zimbabwe, har burit sina barn på ryggen när de var små. Idag visade hon Lovisa hur det ska göras.

Kul med moster Sofie!

Jag hade en ambition att åka in till stan och shoppa, omöjligt, som vanligt. Istället mötte vi upp Sofie vid St:a Clara kyrka. Där fick Lovisa gå runt som hon ville. Där fanns också en duva som hon knatade efter en lång stund. Det var så fascinerande att se henne upptäcka en fågel som flög runt, för första gången egentligen. Barn ger en verkligen nyöppnade ögon. Sen gick vi vidare till institutet och då fick Lovisa rida på Sofies axlar. Ni ser på bilden vad hon tyckte om det!

När allting bara stämmer

Solen går ner, fåglarna kvittrar, gräset är grönt, vinden fläktar skönt, flickan ler - och mamma har kameran framme!

Min soldat

Det här hundrade inlägget vill jag tillägna min käre bror. Idag åkte jag in till slottet för att se hans första högvakt. Han gör lumpen vid Livgardet och den beridna högvakten. Den här gången var det utan hästar. Vid tolv kom de fram med musikkår osv. Klockan två skulle han stå sitt första pass vid den västra porten på yttre borggården. Då kollade vi igen på lite närmare håll. Då såg han så här stilig ut:

Efter det här passet vilar han fyra timmar, sen står han vakt igen 20-22, 02-04 och 08-10. Det var häftigt att se att det inte bara var vi i familjen som fotade honom. Alla turister var också framme med kamerorna i högsta hugg. Mamma kunde stolt berätta för en familj där att vakten var hennes SON! Det var inte bara mamma som var stolt över honom, det var vi alla!

Skön variant

Den här versionen gillar jag bättre än orginalet!

Min solstråle

Tycker den här bilden är så skön. Den fångar Lovisa som hon är just nu. Mycket som ska upptäckas och hållas i, samtidigt som det är full fart. I förmiddags satt jag och kollade hur hon knatade omkring från den ena änden av rummet till den andra. Ibland går det lite för fort och då ramlar hon. Men hon är snabbt uppe på fötterna igen. Detta varieras med att man ska bära henne och hon vill sitta i knät. Nu på kvällen var jag bara jättetrött och ville egentligen inte ta upp henne, men hon sträckte upp armarna så långt och log världens underbaraste leende som sa "Visst blir det mysigt om jag får vara hos dig mamma, visst?". Då kunde jag ju inte motstå, lyfte upp henne och fick själv ett stort leende på läpparna. Hon gör ofta så att jag blir helt varm i hjärtat och ibland får jag till och med fjärilar i magen för att hon är en sån ljuvlig unge! (Det finns stunder som jag inte känner så också, men de är betydligt färre.)

Att överleva en flygkrasch och vara mamma

För er som inte sett Stephanie Nielsens blogg, NieNie Dialogues, kolla in den!

Här berättar hon lite om det som hänt henne och vad hon tycker är viktigt: