Backhoppning

Genom vårt sovrumsfönster har vi under den senaste veckan sett något som lyser. Det är en backhoppningsbacke som ligger precis vid en sjö lite längre bort på norra Djurgården. Nu tycks sjön ha frusit på och backhoppningen är igång. Det vet vi efter att ha sett några svarta små gubbar flyga ner. Stanna måste man givetvis göra på isen. Idag var det dags för oss att gå dit och spana in det närmre. Det var väl egentligen inte så mycket mer att se än att det faktiskt VAR folk där som fixade med backen. Att sen få en härlig kvällspromenad i ett snöigt vackert landskap tillsammans med den man älskar höjde helhetsbetyget betydligt!

Sockerdricka under min hand

Frun min skrev att barnets sparkar känns som att dricka sockerdricka. De senaste dagarna får jag väl då säga att jag känt sockerdricka under min hand. Att se ultraljudsbilder av sitt barn var speciellt, att kunna känna dess febrila aktivitet är riktigt ballt. Ett bättre ord har jag svårt att finna. Vad jag läser in i ordet ballt är rätt mycket. Barnets ankomst blir mer verkligt, vilket gör mig ödmjuk. Det är ett miraklet att kvinnor kan bli bärare av ett annat liv och att den otroliga process som varje barn går igenom för att födas frisk, skrikande och hungrig på både mat och kärlek i de allra flesta fall förlöper komplikationsfritt. Det känns som väldigt avlägset för mig att kalla detta för en slump.

Inför sommaren har jag sökt ett helt gäng jobb. Är man desirable? Finns det något bra ord på svenska? Ha-bar? Det ska bli spännande att se om man faller någon på läppen och erhåller chansen att visa sin kompetens och förmåga till inlärning. Visst är det ett gissel att andra inte kan inse hur bra man egentligen är?

Första sparkarna...

...kändes för Christians del igår kväll. Jag tror dock att jag blev gladare än honom av att äntligen få dela vårt kära barns akrobatiska övningar med någon (han får bemöta om detta stämmer i eget inlägg). Jag måste säga att det ibland känns ungefär som att dricka sockerdricka!

Resor i Sverige

Som bekant håller jag på och skriver en magisteruppsats. Det sista innan jag kan kvittera ut min logopedlegitimation. Jag har ju tänkt att det nog kommer bli mycket ångest över det här, men för tillfället känner jag mig mest igång. Men det är ju 2,5 månad kvar innan vi kan bli något så när klara så allt kan ju hända.

Jag och Agnes (ja, vi får, som säkert enda utbildningen i hela landet, skriva tillsammans) har kommit igång rätt bra med vår datainsamling och reser nu land och rike runt i några veckor framöver och intervjuar vuxna som har haft språksvårigheter under sin uppväxt för att se hur det har påverkat deras liv idag. Hittills har vi varit i Skåne och Småland. Nästa vecka är det Västergötland och sist Värmland. Vi blir stammisar på SJ.

Jag kände mig väl inte så taggad för ämnet till att börja med, men skulle inte vara mer så för något annat heller. Men nu när jag är mer inläst på ämnet och vi har intressanta intervjuer blir det riktigt kul. Klart att det har känts väldigt segt när man sitter och ska skriva ner alla intervjuerna, men nu går det lättare.

Vi ska alltså skriva ner allt som sägs i intervjuerna ner till minsta "mmm" och fler än en gång har man önskat att man höll mer tyst när någon annan pratar, för då skulle livet framför datorn sen bli så mycket lättare. Nästa gång ni pratar med någon, tänk på hur många gånger ni säger "mm" eller "aaa" eller bara nickar. Samtalsstöd (som det så fint heter) i drivor!!

Uppsatsångest som avkoppling

Denna vecka har börjat alldeles strålande. Varje kväll vid läggdags har jag känt mig mycket nöjd. Det är en fantastisk känsla. Vad jag egentligen har gjort är oviktigt, det viktiga är hur jag har gjort det; fokuserat, hängivet och med ett leende.

Som en kul grej har jag skrivit in mig på grundkursen i teoretisk filosofi. Det är intressant, men känns tyvärr oanvändbart i praktiken. Kanske beror det på ämnet, men antagligen är det jag som kan för lite. Hursomhelst så satt jag idag under klassen och kände att nu, nu har det gått så djupt in i ämnet att min motivation inte räcker till. För att ämnet ska vara kul krävs det lite ansträngning. Det är jag inte beredd att ge, och därför blir det inget. Så känns det nu iallafall.

Jag har nu suttit en stund och funderat på ett uppsatsämne, men det känns som förgjort. Kanske ska jag bara släppa det för stunden och vänta på inspiration. Hur det än blir med inspirationen så är uppsatsångest ett (trevligt?) avbrott från den framgång jag rönt tidigare i veckan.

Förtydligande

Med tanke på den stora frågan om det är en tjej eller kille som ska ansluta vår familj har vi nu fattat beslutet att vi inte vet. Det är inte helt säkert det barnmorskan kan se har erfarenhet hos vänner visat på. Därför tycker vi att det är bättre att hålla det öppet och så får vi se vad det blir!! Könet på barnet känns verkligen sekundärt i jämförelse med att det verkar vara friskt. Det känns som den största välsignelsen.