Idag kände jag att det var dags att ta tag i det icke ätbara på lotten - maskrosorna. Det var verkligen mängder. Jag ville faktiskt gärna rensa dem och annat ogräs. Det känns som terapi. Man går runt och tänker på en enda sak - att hitta mitten på maskrosen för att kunna hugga ner med maskrosjärnet (eller vad det nu heter, som är ett måste i ett framgångsrikt avlägsnande). Jag gick en vända med Lovisa men kunde återvända lite senare under hennes och lillebrors middagssovning, helt själv. Det var så skönt att gå där och bara GÖRA. Resultatet ser ni ovan. Känner mig rätt nöjd med min insats (så pass att jag skriver ett blogginlägg...) men hade kunnat fortsätta en stund till. Jag skulle inte vilja kalla mig mors lilla lathund - i alla fall inte idag.
Ps. På tal om hund: Christian försöker lära Lovisa att det heter byracka istället för hund. Vad gör man då som mor när det kommer förbi en hund och Lovisa pekar och säger "bipacka"?
3 kommentarer:
varför byracka!?
man ler och sträcker på sig lite stolt ;)
Chrille, låt oss nu stilla komma överens om att detta: http://www.youtube.com/watch?v=JIKaIriiK8w&feature=related
INTE är en byracka utan ett litet under :)
Skicka en kommentar