Paketöppning

Vet inte om jag borde be om ursäkt för att jag är en sådan periodare när det kommer till att blogga. Men så är det. Ibland faller inspirationen på och jag får en massa fina bilder och då kommer flera inlägg på en gång för att senare sina. Ursäkt är väl kanske inte helt rätt, men jag är medveten om det. Sorry!

Har pratat med lite vänner om hur det är att ha två barn och en sak jag kommit tillbaka till är hur små barn är som paket. En spännande överraskning! Tydligen har min kära mor pratat om det, och det är nu med Jakob som jag förstår det mer.

Lovisas paket har vi öppnat en del, en underbar tjej har vi hittat! En tjej som är helt inne på Vi på Saltkråkan för tillfället och associerar en bild på Jane Austen till Madickens mamma. En tjej som ser att det ligger ett skärp i min låda, men vet att det mest är pappa som har skärp och därför lägger hon det i hans låda. En tjej som precis kom till mig med just ett skärp i släptåg och säger "kom nu lilla skrållan" (vet inte riktigt what that's all about... en hund kanske?). En tjej som säger "åh" när hon ger någon av oss en kram.

Jakobs paket har vi inte fått se så mycket av än, men det räcker att se in i hans ögon för att bara längta!

Barn är bästa paketen ever!

När allting började

3,5 år är väl så där lagom ojämnt för att man ska uppmärksamma det på en blogg. I onsdags var det 3,5 år sedan vi gifte oss. Det var då vi på allvar började försöka skapa våra liv tillsammans. Vi har en lång bit kvar, mycket att uppleva och ännu mer att lära. Men jag känner ändå att vi har kommit en bit på vägen. Jag är mycket gladare idag över att vara gift med Christian än vad jag var på vår bröllopsdag. Nu har jag fått se en del av det vi kan göra tillsammans, och det är fantastiskt!

Världens bästa tvååring

Två år har gått sedan Lovisa kom till världen. Hon har verkligen förgyllt den sedan dess för dem i hennes närhet. Hon pratar och leker och kramas. Hon tycker om att läsa böcker, pussla, gunga, titta på Lotta och Madicken, hoppa och sjunga. Hon älskar jordgubbar. Tvåårstrotsen har börjat visa sig ordentligt: hon är envis som en gammal get och vet vad hon vill. Det är ett nytt steg i föräldraskapet att börja sätta gränser och se till att de efterföljs (vilket är lättare sagt än gjort). Men när hon kommer och lägger armen runt en och man får en puss, då är det värt alla kamper, tusen gånger om.

En kamp har varit att borsta hennes alltmer vilda lockar. "Nill inte" säger hon. Jag får heller inte sätta på ett spänne. Men när moster Alice är här och får håret fixat och flätat sår det ett frö hos Lovisa. Hon ser ju upp till Alice. Så, kors i taket, jag fick göra två inbakade flätor på henne! Och jag har fått göra det ett par gånger till efter det. Exemplets makt är tydlig. I det här fallet gav det väldigt gulligt resultat.

Jakob Percy

Nu har han fått ett namn, eller rättare sagt två: Jakob Percy. Jakob kom på förslag redan innan J kom från moster Alice, men jag tänkte inte så mycket på det då. Men när det kom upp igen efter att han fötts så slog det an på ett helt annat sätt. Det var tydligen Jakob som hade kommit. Ungefär så kände jag med Lovisa. Det gav sig själv.

Om Percy skrev Christian så här i ett familjemail: "Namnet Percy är speciellt. Under hela min uppväxt har det varit ett namn som man skrattat åt och gjort sig rolig över, men det har verkligen förändrats. Att pappa är den första mannen med en sonson på mängder av generationer är något som borde hedras och uppmärksammas - och därför har vi en Jakob Percy numera. Det känns klockrent." (Rolf heter också Percy).

Jakob växer som han ska och hade sprängt femkilosgränsen vid månadsdagen. Han börjar vara mer vaken nu och ler så att mitt hjärta smälter.