Kenen sankari tahdot olla? - Vems hjälte vill du vara?

En liten krönika:
Vid 20.45 igår, måndag, satt jag på tunnelbanan mot Ropsten på väg hem från träningen ute i Liljeholmen. Vid T-centralen går det på en man i kostym med rosa skjorta och en illa passande gul slips med gråa elefanter (?) på. Han har en bok vilken han precis börjat läsa. Det är en pocket och från baksidan drar han bort prislappen. Då jag själv inte är uppslukad av varken bok eller musik jag honom lite diskret och lägger märke till hur han med handen vid sätets nederdel försynt rullar ihop den lilla pappersbiten (med klister på baksidan). Precis när han tänker släppa den på golvet ser han mig, och tydligen var jag inte så diskret som jag trodde, för han avbryter sitt nedskräpande och behåller den i handen. Va bra, kan man ju tänka då, lite mindre skräp på golvet! Men observant och reflekterande som jag ibland tenderar till att vara börjar jag genast att tänka på "ögontjäneri". Vi har alla någon gång gjort oss skyldiga till det - vi vet vad är rätt att göra eller inte göra, men vi gör det bara för att någon annan ser, och när vi lämnas ensamma är vi där igen och missköter oss. Det är ett mänskligt drag, vilket tyvärr inte har en rättfärdigande funktion.

Ögontjänandet kan liknas lite vid hjälteskap. Man kan bli hjälte för många genom att avgöra en VM-final i fotboll, man kan bli hjälte för få genom att snabbt ge sin plats på bussen till någon äldre och bättre behövande person, eller så kan man bli hjälte för en, en själv, genom att i det lilla agera efter de värderingar som vi alla har inom oss.

Horace Engdahl, Svenska Akademiens ständige sekreterare blev en gång tillfrågad hur han ställde sig till allmänhetens upprörda känslor över en juridiskt korrekt lägenhetsaffär: "Vi lyder inte under opinionen, vi lyder under lagen." När jag såg denna man som tänkte skräpa ner, men som inte fullföljde sina intentioner tänkte jag direkt att här, här har vi en som vet att det är fel att skräpa ner men han lyder inte under sin egen kunskap, han lyder under opinionen. Vissa andra lever sina liv lydandes under lagen. Ingen domstol på jorden kan straffa deras beteende, men moraliskt sett är de inte mycket att hänga i granen. Andra sätter för sig själva ribban en bit över både opinionens gällt hörbara krav och godkännanden och över lagens minimikrav på civilkurage, ärlighet, redbarhet och moral.

Det finns knappast någon arbetsgivare i vårat blandekonomiska samhälle som betalar lön till personer de inte anställt. På samma sätt förhåller det sig med det jag ovan behandlat; den vars hjälte du är betalar din lön! Många till antalet är de artister som troget tjänat etablissemanget men trots det fått se sin stjärna dala för att snart dras i smutsen av allehanda sensationsjournalister och paparazzifotografer. De har fått sin lön men lär inte känna sig särskilt rika. Kanske fler är de som lever sina liv utan att ha något samröre med samhällets rättsskipande makt. De har fått sin lön i och med den uteblivna frihetsberövningen och dagsböterna. Skall de gratuleras för att de lyckades hålla sig kvar i ett status quo? Jag menar, att sluta där man börjar torde väl snarast ses som regression istället för stagnation? Sen har vi de som varit hjälte åt det inre samvetet och den individuella storheten, och får sin lön i form av utveckling, lycka, respekt och en känsla av att både vara och ha blivit något.

Alltså, vems hjälte vill jag vara? Det är ofta en svår fråga att svara på. Vilken slags belöning vill jag ha? Kanske är det något lättare att känna in. Hur jag än svarar på frågorna, kvarstår faktum, att den vars hjälte jag väljer att vara också kommer att ge dig din lön för mödan, och inget som är av värde har någonsin kommit gratis.