Min solstråle

Tycker den här bilden är så skön. Den fångar Lovisa som hon är just nu. Mycket som ska upptäckas och hållas i, samtidigt som det är full fart. I förmiddags satt jag och kollade hur hon knatade omkring från den ena änden av rummet till den andra. Ibland går det lite för fort och då ramlar hon. Men hon är snabbt uppe på fötterna igen. Detta varieras med att man ska bära henne och hon vill sitta i knät. Nu på kvällen var jag bara jättetrött och ville egentligen inte ta upp henne, men hon sträckte upp armarna så långt och log världens underbaraste leende som sa "Visst blir det mysigt om jag får vara hos dig mamma, visst?". Då kunde jag ju inte motstå, lyfte upp henne och fick själv ett stort leende på läpparna. Hon gör ofta så att jag blir helt varm i hjärtat och ibland får jag till och med fjärilar i magen för att hon är en sån ljuvlig unge! (Det finns stunder som jag inte känner så också, men de är betydligt färre.)