Som bekant håller jag på och skriver en magisteruppsats. Det sista innan jag kan kvittera ut min logopedlegitimation. Jag har ju tänkt att det nog kommer bli mycket ångest över det här, men för tillfället känner jag mig mest igång. Men det är ju 2,5 månad kvar innan vi kan bli något så när klara så allt kan ju hända.
Jag och Agnes (ja, vi får, som säkert enda utbildningen i hela landet, skriva tillsammans) har kommit igång rätt bra med vår datainsamling och reser nu land och rike runt i några veckor framöver och intervjuar vuxna som har haft språksvårigheter under sin uppväxt för att se hur det har påverkat deras liv idag. Hittills har vi varit i Skåne och Småland. Nästa vecka är det Västergötland och sist Värmland. Vi blir stammisar på SJ.
Jag kände mig väl inte så taggad för ämnet till att börja med, men skulle inte vara mer så för något annat heller. Men nu när jag är mer inläst på ämnet och vi har intressanta intervjuer blir det riktigt kul. Klart att det har känts väldigt segt när man sitter och ska skriva ner alla intervjuerna, men nu går det lättare.
Vi ska alltså skriva ner allt som sägs i intervjuerna ner till minsta "mmm" och fler än en gång har man önskat att man höll mer tyst när någon annan pratar, för då skulle livet framför datorn sen bli så mycket lättare. Nästa gång ni pratar med någon, tänk på hur många gånger ni säger "mm" eller "aaa" eller bara nickar. Samtalsstöd (som det så fint heter) i drivor!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Njae, det är vanligast att man ska vara två under sin magisteruppsats faktiskt... samtalsstöd ja, kommer ihåg hur det ar under uppsatsskrivandet: när man intervjuar någon vill man ju särskilt uppmuntra dem att snacka på och öppna sig så där sitter man och låter och nickar och ler och är överlag överdrivet überlyssnande...och känner sig småfånig efteråt...
Skicka en kommentar