Politik nr 1

Har inte lagt upp något politiskt här förut, men nu är det ju överallt omkring oss. Läste en debattartikel på svt.se av Birger Schlaug som jag tycker gör en ganska bra analys och ger ett förslag som fick mig att le lite grann:

Om man nu ändå vill ha en stark regering – som kan strunta både i personvalda riksdagsledamöter som kan trilskas och oroliga småpartier som måste profilera sig – kan ta sig för så finns det ett sakpolitiskt naturligt sätt att bilda denna. Moderaterna och socialdemokraterna står varandra närmare än någonsin i allt fler frågor. De har samma vision om ett samhälle som präglas av mer arbete, ökande konsumtion och evig tillväxt. Och, egentligen, skulle inte Reinfeldt tycka det vore ganska behagligt att slippa tre små borgerliga partier som står inför en mandatperiod där de för att överleva måste synas och höras? Och, egentligen, skulle inte Sahlin vara ganska nöjd med att hänga av Ohly och slippa bekymra sig över vilka som blir språkrör efter Eriksson och Wetterstrand? Tunga fackförbund skulle dra en suck av lättnad om sossarna gjorde upp med moderaterna om kärnkraften. Och tunga sossar på väg uppåt i karriären skulle se det som en del av den socialdemokratiska förnyelsen att fullt ut få bejaka nya motorleder kring Stockholm och få glädjen att, som en ödmjuk kompromiss i kampen för Sveriges bästa i en svår parlamentarisk situation, lugna den urbana medelklassen genom att acceptera RUT och säga nej till fastighetsskatt.

Men utrikespoltiken då? Ja, vad sjutton, vem i de ledande skikten inom S och M bryr sig om utrikespolitik egentligen? Den kan väl Bildt få sköta bäst han vill på sin blogg.

Hela artikeln finns här: http://svtdebatt.se/2010/09/lars-ohly-beter-sig-som-ett-barn/