måndag 23 augusti 2010

Nytt jobb

Eller bara jobb! Jag har just nu börjat mitt första "riktiga" jobb. Och det är väl inte riktigt riktigt eftersom det är vikariat och deltid. Men det känns alldeles perfekt. Det är som logoped på barnhabiliteringen i Sollentuna. Där ska jag hjälpa barn med olika handikapp med deras tal och språk mm. Jag har varit där två dagar nu och huvudet är ganska fullproppat. Det är inte bara att lära sig rutinerna på stället, utan också att sätta sig in i vad en logoped gör. Just nu känner jag mig som värsta faken (fejken) när kollegor tycker att jag ska komma med på besök med min unika kompetens. Jag kan INGENTING känns det som. Jag vet inte vad jag ska säga ALLS. Men det blir bättre. Idag har jag mest läst journaler och gått igenom testmaterial och tittat igenom gamla föreläsningsanteckningar för att väcka logopeden i mig. Jag kan känna att det börjar komma lite grann i alla fall. Fast det känns som att det var en evighet sen jag gick utbildningen. Jag skulle nog gissa att de andra kursarna kan känna lite likadant... eller?

Vad händer med Lovisa då? Jo, hon har börjat hos en dagmamma som är en gammal vän till familjen. Jag tror inte Viktoria kunde ana att hon skulle ha hand om min dotter när jag var åtta år och Viktoria var min ledare på "Nyckelpigorna" som vi hade i kyrkan. Inte jag heller för den delen. Just nu är det bara Lovisa som är dagbarn där, tillsammans med Viktorias egna Cessa som är 3 år. Det känns perfekt! Jag känner mig heltrygg. Det har inte varit utan vånda att lämna bort Lovisa. Förstår inte att folk går med på att lämna bort sina ettåringar till dagis som det görs. Ibland har man väl inget val, men oftast TROR man att man inte har något val. Men alla är vi olika, liksom våra situationer. Dessutom är BARNEN olika. (Nu kom visst alla funderingar inom det området upp till ytan). Kort sagt, är väldigt glad för att Lovisa kan vara på ett litet ställe där jag är säker på att hon blir sedd och trivs, annars hade det känts mycket svårare att vara ifrån henne. Saknar henne lite på dagarna, hon är ju så go!

Den här bilden har jag som bakgrundsbild på jobbdatorn:

5 kommentarer:

The Lorentz Family sa...

Vilken underbar liten godbit hon är!!

Jag känner igen det där med att börja på ett nytt jobb.. Jag gick iofs från skolan direkt ut i arbetslivet, men man kände ändå; var det det här jag pluggade? Sen kom känslan av; är det ingen som ska kolla att jag gör rätt? Man var så van vid att ha en handledare som följde ens varje steg. Det dröjde inte så lång tid dock tills man kände, detta kan ju faktiskt jag, alldeles på egen hand. Och den känslan är värt all möda!

Lycka till Evi och stor kram!
Linda

Monica sa...

Grattis och lycka till! Tydligen är det där att känna sig otillräcklig och okunnig i förhållande till sina kollegor jättevanligt, speciellt bland personer i chefsposition. Du kommer snart in i tugget, tro mig. Hoppas att du verkligen trivs med ditt yrkesval! Hälsa fina familjen.

Evelina sa...

Tack Linda och Monica! Det känns bra att inte vara ensam om sin bluff :)

Anonym sa...

åh grattis till jobbet!! Jobbar du med Petter? JAg looovar att jag också kände mig helt snurrig och okompetent i början. Men man kan alltid mer än föräldrarna och de andra professionerna, glöm inte det! Och att kolla gamla ant och läsa är ett absolut måste + fråga kollegor! Va beredd på att det kommer ta ett tag innan du känner dig helt bekväm. Men lite till din underbara personlighet och medmänniskan i dig så länge så ska det går bra. Glöm inte att du alltid kan säga att du kan rådfråga en kollega utan att för den skulle säga att du är alldeles ny.

Några ord på vägen...

kramar från Karolina N

Anonym sa...

skulle vara "lita till..." och "för den skull"...