Snöprinsessan

Finnes: Nyutexad jurist

Jag har den stora förmånen att här kunna erbjuda, till hugad arbetsgivare, ett stycke färsk jurist. Innan tomten kommer förväntas uppsats vara färdigställd för uttagande av examen. Juristen i fråga är av bästa klass, har intresse inom de flesta rätter (inte Ratatouille, men kanske främst fastighetsrätt som uppsatsen skrivs om), är snabb i både huvud, fingrar och fötter kryddad med en gnutta västkustsk brytning ("tissdag, chexchoklad, lackrits"). Enda svaghet är att han har en förmåga att blunda på bild, vilket riskerar att förstöra framtida gruppfoton.
Intresserad? Lämna en kommentar!

Korta versionen: Christian är snart klar med juristutbildningen. Jobbtips önskas!

Jag sitter!

PS. Pappas ben finns bara där för att ta emot om jag ramlar,
för jag sitter själv en lång stund. /Lovisa

Var är Lovisa?

Lovisa somnade själv i sin säng ikväll. Jag hade hört henne ligga och prata för sig själv innan det blev tyst och sömnen infann sig. När jag kom in i sovrummet tittade jag på hennes säng, men såg henne inte. Jag tittade i vår säng för att se om Christian av någon anledning lagt henne där. Jag tittade på hennes plats igen för att se om hon hamnat under täcket eller liknande. Men icke. Då får jag syn på något i fotändan av spjälsängen. Ni kan se själva på bilden (som är lite arrangerad. När jag letade hängde det diverse saker på kanten som skymde än mer). Det var tydligen inte bara snack på den unga damen innan hon somnade!

Rygglyft vs Rygglyft

Dagens skörd

Johannas bröd

1 liter vatten
2 dl grovt rågmjöl
1 msk salt
1 msk mörk sirap
div annat som önskas 0,5 dl kanske havregryn, kruskakli, rågflingor, linfrön

kokas till en gröt

när lagom temp tillsätt 1 pkt jäst, kanske 0.5dl solrosfrön

häll sedan i mjöl. mellan 1.5-2 liter vetemjöl brukar det bli. men gör inte degen helt klibbfri. då blir brödet torrare.

jäs 40min. dela i 2 delar och kavla ut på bakplåtspapper 1 cm tjock, kanske lite tunnare. skär med kniv skåror 3X5 st rutor eller nagga bara.

jäs under duk 30 min
in i ugnen 225grader 15 min. svalna ej under duk så får du hårdare skorpa. gott.

(Jag brukar ha i linfrön och russin. Det tar lite tid att göra, men det är väldigt gott!)

Ålder: 5 månader

Sitter världsvant i soffan iförd moster Alices gamla kläder.

Transportsätt: rullar (1-2 meter i varje riktning)
Favoritmat: päron (förutom bröstmjölk så klart)
Dregel: i mängder (genom haklappen)
Tränar: rygglyft (långa stunder utan att bli röd i ansiktet som oss andra)
Klädstorlek: 68
Firar dagen: genom att ha sin första förkylning och lite feber.

Hur har veckan varit?

Bland artighetsfraserna man växlar med de man träffar finns frågan "Hur har veckan varit?". Jag har råkat ut för den några gånger på senaste och har blivit lika ställd varje gång. Vad har jag gjort???

Tillfället fordrar en redogörelse för några utvalda höjdpunkter, upptäckter, irritationsmoment eller katastrofer som inträffat under veckan. Det är helt blankt. Något har jag ju gjort, men vad?

Jag börjar trevande berätta vad jag gjort hittills under dagen i hopp om att snart komma på något intressant. Gårdagen börjar skymta bakom en dimridå. Just det, det gjorde jag ju.

Ju mer jag berättar desto fler saker kommer fram och utan att jag hunnit hindra det har personen som frågat fått en fullständig redogörelse för vad som hänt mig, och Christian, den senaste veckan. Kanske inte det förväntade från den som ställde frågan. Men nu vet ju i alla fall personen i fråga att jag faktiskt GÖR saker med mitt liv, så att det inte verkar som att jag bara drar omkring.

Varför jag känner att jag måste redogöra för vad jag gjort eller känner att jag borde ha gjort något särskilt vet jag inte. Nästa gång kanske jag bara borde känna frågan och svara:

Jag önskar att jag kunde komma ihåg vad jag gjort, för jag har en känsla av att det varit en riktigt bra vecka!

Bebis nr 2

Efter att ha behövt slänga två bärbara datorer av ett känt märke (harkel hp harkel) och känt stor besvikelse över nedlagda pengar, förlorade dokument och ofruktsamma besök hos en reparatör bestämde jag mig för en storsatsning. Christian hade redan gått före, liksom flera manliga släktingar. När jag fått testa lite och kommit över nyhetens obehag har jag insett hur bra den är: snygg, enkel, funktionell, inga virus. Ett hantverk! Så jag får stämma in i den kör jag hört så länge: Köp en Mac!

Kladdet kan börja!

Saker man kan göra med stängd mun

Språkutveckling del 2?

Kommer inte ihåg att vi pratat om "väsfasen" under utbildningen. Det kan ju i och för sig vara fråga om bristande röstteknik :)

När mörkret som tätast står

Jag vaknade av ett litet pipljud från köket. Det kunde jag inte somna om med så jag gick upp och såg att det var frysen som pep. "Stängde jag den inte igår kväll?" Både klockan på micron och ugnen visade midnatt. "Kul att de gick lika, de brukar de ju inte göra!" Efter lite meck fick jag tyst på frysen och gick och la mig. Det var svårt att somna om. Jag låg och vred mig ett tag tills Lovisa började gråta. "Konstigt, hon brukar ju inte vakna mitt i natten. Undrar om hon är sjuk?" Hon somnar inte om och jag börjar vänta mig flera vakna, mörka timmar eftersom Christian behöver sova. Men helt plötligt piper en påminnelse på hans mobil. "Vad i hela friden har man en påminnelse för mitt i natten?!" Det visar sig att klockan är kvart i sju och att Christian måste upp till jobbet. Ute i köket står klockan fortfarande på samma tid som när jag var där sist. Då inser jag att det varit ett strömavbrott.

Så slutsatserna jag då kunde dra var att:
Jag hade stängt frysen.
Klockorna hade inte börjat gå lika.
Lovisa hade sovit ungefär som hon brukar och var nog inte sjuk.
...och det var bra att Christian inte hade tagit bort den där påminnelsen om jobbet (som han brukar), för då hade han kommit dit på tok försent eftersom inte väckarklockan gick igång.

Livet är i ordning igen. Nu måste jag bara ställa om klockorna!

Ålder: 4 månader

Längd: 65 cm
Vikt: 7,4 kg
Favoritsysselsättning: suga på händerna och vända sig från rygg till mage
Blir gladast när: mamma eller pappa busar och sjunger
Ser fram emot: att få börja smaka lite mat

Det viktiga i livet

Satt och kollade på lite klipp och påmindes om vad det är som verkligen betyder något:

Vändning

Flickan börjar mer och mer få kontroll på sin kropp. Underdelen av den vänder sig gärna, men ena armen blir kvar under magen. Ungefär så här går det till:

Ny favorit

Att åka bil är sällan en hit nu för tiden. Man försöker med det mesta för att hålla henne glad, och helt plötsligt är det något som funkar och som till och med får henne att sova. Tack Petter för det!

Glädje

Gripande

Av "So you think you can dance"-tokig familj introducerades jag till följande koreografi. Det är så bra att jag får en klump i halsen (speciellt vid 1:08). Fantastiskt vad man kan göra med dans! Titta och njut/bli gripna, temat är missbruk...



(Det verkar vara lite rättighetsproblem, så jag hoppas att den ska gå att se.)

Ålder: 3 månader

Typ: Snäll
Klädstorlek: 62
Sovvanor: 9-10 timmars nattsömn utan matpaus (än en gång; makuna hatata)
Favoritsysselsättning: Stå på benen
Skriker mest: i bilen
Som sötast: nyvaken

Fyra generationer

Ingrid Lindén, Birgit Andersson, Lovisa Hägglund och Evelina Werjefelt

Happy Housewife

Nu har livet som mamma och hemmafru börjat på riktigt. I två veckor har Christians, och alla andras, sommarlov varit slut. Det är då den konstiga känslan av att inte behöva börja någonting smyger sig på. Vardag, fast hemma. Med Lovisa. Utelämnad till barnvagnspromenader och amning. Fast inte riktigt. Försöker strukturera upp mitt nya liv och hitta en bra balans av aktiviteter som vi båda orkar med.

De här två senaste veckorna har gått förbi i en rasande fart. Det har förvisso varit behjälpt av att vi just flyttat och att det bara varit att packa upp en flyttlåda när man inte haft något annat att göra. När det är gjort är det bara att sätta sig med IKEA-katalogen. I och med att IKEA bara ligger 10 min bort har vi varit där flera gånger redan.

Annars har...
...mormor (min) har kommit med plommonleveranser och lovat att komma och köra barnvagn.
...de första kontakterna har knutits på BVCs föräldragrupp och, de därmed tillhörande, promenaderna inletts.
...handtag skruvats fast på garderobsdörrarna.
...nya ansikten i församlingen i kyrkan, som vi i och med flytten nu tillhör, börjat bli mer bekanta.

Språkutveckling del 1

Har förgäves försökt ladda upp ett litet filmklipp där Lovisa ligger och pratar, men det vill sig inte. Är det något speciellt man måste tänka på?

Hursomhelst får det bli den här bilden som illustrerar hur Lovisa börjar sin språkliga utveckling.


Här ligger hon och pratar med Louise som sov över efter att ha passat Lovisa ett par timmar medan vi gjorde ett "appearance" på en födelsedagsfest. För logopederna: Pratet består mest glottala ljud som varieras i tonhöjd. Kursen "Att följa ett barn" kan slänga sig i väggen. Mammakursen är betydligt mer uttömmande och med praktisk tillämpning! :)

Fortsättning följer...

Blivande barnvakter

Snart kommer inte Felicia och Alice vilja att jag tar kort på dem eftersom de riskerar att hamna här, men de är ju så söta att jag inte kan låta bli. Nu visar de dessutom upp mycket lovande barnvaktskills. Lovisa fick inte en lugn stund utan bollades från den ena till den andra. Hon verkade inte ha något emot det, men sov väldigt gott sen.

Hallå världen!

Liten blir stor

Mycket händer i en människas liv den första tiden. Jag börjar redan känna att min lilla flicka har blivit stor. Hon kan le och hålla upp huvudet ganska bra själv, för att inte tala om vikten som ligger en bra bit över medel (fem kg vid sex veckors ålder). Undrar hur det kommer att gå när hon blir ännu större. För mig alltså. Det gäller väl bara att inse att man är på ett tåg som rör sig framåt i en väldig fart, och njuta av färden!

Några ord från en far om en dotter

Om man inte visste bättre skulle man med ledning av min frånvaro här på bloggen tro att Evelina var ensam om det här med att vara nybliven förälder. Men så är ingalunda fallet. Den enkla sanningen är att Evelina sköter bloggandet på ett ypperligt sätt. I tidningarna har det på senaste tiden stått en del om att män behöver göra sig hörda kring faderskapet osv., så se detta som mitt bidrag till en mer jämställd värld. Och som en fars önskan att förklara hur allting ligger till. Lovisa är en fantastisk flicka. I profil ser hon ut som han till höger. Ibland ler hon, och det kan verkligen smälta ens hjärta. Hon är sjukligt beroende av närhet, vilket jag inte alls anat eller föreställt mig. 

Folk frågar hur det känns, och jag känner mig varje gång som en fotbollsspelare. "Nää, vi gjorde en bra match, men hade otur med stolpar ribbor och motståndare, för att inte tala om motgräset..." Riktigt så illa är det inte, men frågan är mycket svår att svara på. Egentligen av den enkla anledning att känslan är svår att sätta fingret på. Det är en fantastisk och gudomlig sak att bli far, men magnituden av det tycks inte ha sjunkit in helt och fullt. När den gör det, om den gör det, ja, det vet ja´tte.

Jag tror att föräldraskapet är chansen man som människa har att nå ännu längre. Ensam når man en nivå, tillsammans med en fru/man når man lite högre/längre, och med barn når man oändligt långt. Föräldraskapet talar till det eviga, det ädlaste och högsta inom en och ger man den hängivenhet och osjälviskhet som krävs är man ostoppbar. Det är idealet, och varje dag en kamp att leva upp till det.

En månad med Lovisa

Det blev ett namn på flickebarnet: Lovisa! Den nionde augusti ska hon välsignas (namngivning i kyrkan). Om ni vill komma dit är ni välkomna till Kammakargatan 5 klockan 10.

Igår fyllde Lovisa en månad, vilket innebär: att hon numera får D-droppar varje dag, att hon är mer vaken på dagarna, att hon inte är fullt sådär pyttig och skrynklig som hon var från början, att jag känner mig ganska utsövd (i alla fall inte så uttröttad), att jag vågar ta mig lite utanför hemmets trygga vrå, att Lovisa får sova i pyjamas och att vi är en lycklig liten familj.

Lilla gosan ligger och sover här bredvid mig och jag har kunnat rå om mig själv i ca 1,5 timme utan avbrott, vilket känns fantastiskt skönt. Pratade med en vän i samma skede i livet om dubbelheten inför barnets sovande/vaknande. När de sover tycker man att de ska vakna, men de behöver inte vara vakna länge förrän man undrar om de inte ska sova snart. Så nu vill ju jag att hon vaknar snart så att vi kan mysa!

Harmonisk pannkaka

ledtråd: ying och yang

Babyafton

Vi gör ett litet skutt tillbaka i tiden till den 9 maj då det var Babyafton. Det var en väldigt trevlig kväll, fast jag hade anat ugglor i mossen. Ett stort tack till alla som var där!



Förklaring: Traditionen bjuder att personen som ger en present önskar något åt barnet, t.ex. humor, rött hår eller något annat lämpligt och att presentsnöret knyts i mammans hår. För att önskningen ska gå i uppfyllelse måste man antingen sova med snörena i håret eller så får pappan ta bort snörena i utbyte mot en kyss för varje snöre. Eftersom Christian var i Danmark hade jag inget val. Men jag tänkte att det ju är en engångsupplevelse att sova med paketsnören i håret, så det var lika bra att passa på. Om önskningarna slår in skulle ju inte det vara helt fel heller.

Vad vi vill

Titeln på den här bloggen är ju "Life as we want it" och syftar på att vi är på väg att lämna livet som vi känner till det, men ändå fortsätter mot det liv som vi vill ha. Flera steg är nu tagna. För min del har jag lämnat skolan bakom mig, och Christian har skrivit sin sista tenta. Strax därefter kom vår lilla älskling.

Jag ligger och försöker ta en eftermiddagstupplur och frågar mig, vad i det här är det jag vill ha? Vill jag ha dålig nattsömn, massa blöjor och ha ett liv som styrs av en liten individs gnyenden? Ja, eftersom det redan nu fört med sig eftersträvansvärda saker. Jag känner att jag får en större uppskattning för livets mirakel och öppnade ögon för de små, men fantastiska sakerna i livet. Det är ett sånt liv jag vill ha!

Ljuvliga sommardagar i sängen

Aningens trött, men lycklig mor med sovande dotter

I mormors famn

När en mamma får mjölkstockning är det bra att ha en mormor som kan komma och stötta och trösta. Tack!

Efter nio månader

Jag tror inte att detta kommer till av en slump. Det finns en god skapare som älskar oss otroligt mycket.

Ett underverk

Fakta

Vattenavgång: 15 juni 07:45
Inskrivning på förlossningen: 17:00
Ordentliga värkar: 23:00

En underbar flicka föds: 16 juni 01:45
Vikt: 3235 g
Längd: 50 cm

Antal stolta och lyckliga föräldrar: 2
Antal mormödrar som redan är lindade runt lillfingret: 1
Antal beundrare: ständigt ökande

Examen x 2

Den 5 juni 2009 var en stor dag för det akademiska i familjen Werjefelt. Fredrik tog studenten från Kungsholmens gymnasium och jag tog examen från Karolinska Institutet!



Logopedkurs 27 fotograferas i Filadelfiakyrkan under examensceremonin. (Jag står på översta raden, nummer 4 från höger.)

Trötthet

20 dagar kvar och jag är bara trött. Det märks på att jag redan kl 10 gärna vill ta en tupplur. Men det är skönt att gå lite i slowmotion också. Den här veckan har vi hållit oss ganska sysselsatta med att sköta hushållet åt mamma och pappa medan de välförtjänt har en veckas semester tillsammans. Sånt vill jag också göra när jag blir stor!

Uppsats update

Skrivandet har legat lite nere här på sistone... men snart kommer det nog igång lite grann. Tänkte att jag skulle börja med att skriva en liten kort uppdatering om hur det gick med den där uppsatsen jag höll på med.

Presentationen var den 28 april ute i Huddinge. Efter en del ganska kluriga frågor, som vi svarade på rätt bra, fick vi veta att vi var godkända med förutsättningen att vi ändrade några grejer. Det mesta vi skulle ändra kändes berättigat och det vi behövde för att det skulle bli riktigt bra. Nu har vi ändrat och skickat tillbaka till examinatorn som nu ska titta på det. Sen, förhoppningsvis, blir hon nöjd och rapporterar in att vi är klara senast den 29 maj så att allt är klart till examen.

Så var det med det!

Lite sport

För att väga upp allt graviditetssnack på denna blogg kommer här lite sport.

Jag förväntade mig att innebandysäsongen skulle vara slut i slutet på mars för att då kunna fokusera på träning inför Lidingöloppet, men eftersom vi kom två i serien blev det kvalseriespel. Säsongen förlängdes således med ca en månad. Lite surt, men jag får ändå säga att det var det värt. För i torsdags vann vi avgörande matchen och jag passade på att både göra två mål (mina första poäng i kvalserien) och bli utvisad 2 gånger (även det första gången). Bäst när det gäller? Tveksamt. Iallafall bättre. För er som aldrig idrottat med ett lag, som inte fått se ert skott gå in så kan jag bara säga att det är en riktig härlig känsla, även när det handlar om lägre divisioner. Kanske säger jag så för att jag inte är den poängmaskin man hoppas att man vore. Jaja.

Dock, jag fick betala ett pris för segern. Bilden visar mitt vänstra baklår som stod emot en klubba. Matchavgörande blev inte den insatsen, men det behöver ni inte veta.

I övrigt är det kul att se hur IFK GBG krossar 08-lag på löpande band.

Vem fick störst påskägg att stoppa under tröjan?

Visuell uppdatering av en tjockis med älskad make/mage

Salem & Jamie - två goa killar

Igår var vi på Salem al Fakirs konsert på Cirkus. Det var riktigt bra. Man behöver egentligen inte säga så mycket om det. Mer talangfull kille får man leta efter.

Vi kom i och för sig att tänka på en annan kille som skänkt oss mycket glädje: Jamie Cullum. Hans konsert i Annexet för tre år sedan finns kvar som ett riktigt lyckominne.

En låt under gårdagens konsert gjorde att jag fick gåshud på benen. Den kommer här:

Makuna Hatata

Om en vecka lite drygt ska en preliminär version av magisteruppsatsen mailas till opponenter och examinator. Och till min förvåning känns det bra. Agnes och jag kommer till och med ha några dagars påskledigt utan att känna någon större stress. Jag är förvånad över att det jag i förväg känt så mycket ångest för nästan är förbi utan att jag känt något av den befarade ångesten. Återigen påminns jag om hur viktigt det är att inte oroa sig i förväg. Jag hade ju inget jobbigt av uppsatsen innan (förutom vid ämnesval)förutom att jag tyckte att det var jobbigt att det skulle bli så jobbigt. Men nu har det ju inte varit så jobbigt, vilket betyder att det jobbiga jag kände förut var HELT i onödan. (Hoppas min tanke kan förstås, för vissa kanske redan i första meningen, andra kanske tycker att jag svamlar fortfarande...)

Jag skulle vilja att det fanns ett framtidsbegrepp för hakuna matata (- lämna det bakomflutna framför dig)som innebar att man lämnar framtiden (i alla fall oron) framför sig.

Det känner jag att jag behöver tillämpa när det gäller förlossning och framtida barnuppfostran. Nu ska jag bara njuta av graviditeten. I juni kan jag börja andas djupt för att hantera värkarna. Om 13 år kan jag börja oroa mig för tonårsrevolter och ohyfs. Makuna Hatata!

"Is this the way out?"

Gästkrönikören Christian Hägglund minns mötet med en av Sampdorias största stjärnor under 90- talet, Ruud Gullit. Sommaren 1992 var varm, inte bara på grund av vädret utan också för att det svenska folket tillsammans med de andra europeiska nationerna befann sig i en fotbollseufori. EURO 92 hade anlänt och för första gången sedan VM ´58 var Sverige skådeplatsen för ett stort fotbollsmästerskap. Kraven på nytillsatte Tommy Svensson var skyhöga efter det taktfasta uttåget ur Italien-VM ´90 (1 – 2, 1 – 2, 1 – 2,). Sverige gjorde succé och tog sig till semifinalen efter oförglömliga mål av bl a Tomas Brolin (England 2 – 1) och Janne Eriksson (Frankrike 1 – 1). Trots denna framgång är det på grund av de ”Oranje” holländarna som jag alltid kommer minnas sommaren ´92. Den holländske kaptenen Michels hade nominerat en 20-mannatrupp där Dennis Bergkamp och backklippan Ronald Koeman tillförde stjärnglans. Grädden på moset och pricken över i:t var dock stjärntrion från AC Milan, som några månader tidigare spelat hem den italienska ligan, bestående av Marco van Basten, Frank Rijkaard och Ruud Gullit. De var några av de största stjärnorna under slutet på 80- och början på 90-talet och befann sig under stor press då en upprepning av EM-guldet från 1988 var målet satt av spelarna själva och förbundet, samtidigt som det var ett krav från det holländska folket. Gullit var min favorit i den nyss nämnda trion och jag minns honom helst som spelare och superstjärna i Sampdoria. EURO `92 blev ingen succé för Holland, trots semifinal-platsen (strafförlust 4 – 5 mot Danmark), och inte heller för stjärntrion från Milan. Både Marco van Basten och Ruud Gullit gick mållösa från turneringen samtidigt som den då unge Dennis Bergkamp blev intern skyttekung med tre mål. Solen sken inte bara över Varbergs fästning denna speciella sommardag 1992, den sken även över mig och min bror och Ruud Gullit. Kulturskatten var inte bara ett utflyktsmål för mig och min familj; även delar av det holländska landslaget hade hittat dit. Den uteblivna succén till trots var Ruud Gullit ett hett villebråd för alla autografjägare, men jag och min bror behövde inte jaga, herr Gullit kom till oss. Vallgraven som hundratals år innan hade hållit den svenska fanans fienden stången var fylld av grönt, stillastående och illaluktande vatten och fästningens svala och skuggiga gångar var ett Mekka för två små energiska pojkar. ”Is this the way out?” Jag vill tro, och hävdar, att det var mig han frågade. Men min bror som är tre år äldre och då var mer bevandrad i det engelska språket svarade.”No!” Det var en direkt dialog med tydligt resultat då de ”Oranjes” kanske största stjärna slapp gå vilse i fästningens virrvarr av gångar och valvportar. Kanske hade utgången av semifinalen varit annorlunda utan Ruud Gullit men förmodligen hade han hittat ut på egen hand. Men att i en stjärnas ögon vara kompetent att ge vägdirektiv är stort, och har du inte upplevt det, bör du inte kritisera det. Så blev sommaren 1992 en sommar att minnas för annat än avsaknaden därav. Minnet av mötet med den store Gullit var något jag gladdes ännu mer över när han året därpå, 1993, skriv på för i blucerchiati. På 31 matcher svarade han för 16 mål och tog Samp till en fjärde plats i Serie A. Det gick så bra för Gullit att den giriga storklubben AC Milan ville ha tillbaka honom. Han återvände till Milano men gjorde ingen större succé, det ledde till att han kom att göra ytterligare en sejour i Sampdoria. Klubben som vi helst vill minnas honom från. Klubben där han gjorde succé. Men när jag ligger på dödsbädden är det inte hans mål jag minns, då hör jag bara Gullit säga: "Is this the way out?"

	CHRISTIAN HÄGGLUND 2002-09-22 22:43:00

Navelförändringar (part II)

Kan nu meddela omvärlden att min navel numera är platt, dvs. i stort sett ligger den längs med resten av naveln utan minsta möjlighet att samla på sig navelludd. Sockerdrickskänslan som de första sparkarna gav har också förändrats. Nu känns det mer som att det är en liten person som rör sig där inne. Igår tror jag att jag fick tag på ett knä. Jag är invaderad!

Lillbrorsan är hemma igen

Här är vi alltså samlade hela bunten igen. Emil har ju varit två år i Tyskland som missionär, men är nu hemma för att förgylla våra liv. Under dessa två år har vi endast haft frekvent mailkontakt
och sporadisk (2 ggr/år) kontakt via telefon då vi fått njuta av lite broken-swedish. Dock ska han få lite cred med tanke på hur snabbt han kommit tillbaka till svenskan. Starkt jobbat.

Ni ser på bilden att Felix hänger upp-och-ner. Han ville inte vara med, men det ville jag och de andra. Och är man så liten som han är så finns det inte mycket att säga till om.

På bilden har vi också fyra generationer kvinnor i familjen - mormor och mamma Margareta, mamma Annya, dotter och mamma Johanna, och sedan barnen Stella, Felix och Kasper (Spapper).

I övrigt kan det vara kul att uppmärksamma er läsare på att, som Evelina sa, det är Charlotta och ett gäng blondiner. Vissa har verkligen valt rätt sällskap!

Vad gäller mitt lov så är det full rulle ändå. Igår satt jag i skolan och läste lite fastighetsrätt för att förbereda mig inför nästa måndag. Det kan tyckas seriöst. Och ja, det känns lite mer seriöst för mig i och med att jag nu lär mer för framtiden än för att klara kursen.

Matchen som spelades förra lördagen vann vi, så nu till helgen blir det kval mot Huddinge FC. Kolla in stockholmibk.se för tid och plats.

Annars, väl mött!

Kenen sankari tahdot olla? - Vems hjälte vill du vara?

En liten krönika:
Vid 20.45 igår, måndag, satt jag på tunnelbanan mot Ropsten på väg hem från träningen ute i Liljeholmen. Vid T-centralen går det på en man i kostym med rosa skjorta och en illa passande gul slips med gråa elefanter (?) på. Han har en bok vilken han precis börjat läsa. Det är en pocket och från baksidan drar han bort prislappen. Då jag själv inte är uppslukad av varken bok eller musik jag honom lite diskret och lägger märke till hur han med handen vid sätets nederdel försynt rullar ihop den lilla pappersbiten (med klister på baksidan). Precis när han tänker släppa den på golvet ser han mig, och tydligen var jag inte så diskret som jag trodde, för han avbryter sitt nedskräpande och behåller den i handen. Va bra, kan man ju tänka då, lite mindre skräp på golvet! Men observant och reflekterande som jag ibland tenderar till att vara börjar jag genast att tänka på "ögontjäneri". Vi har alla någon gång gjort oss skyldiga till det - vi vet vad är rätt att göra eller inte göra, men vi gör det bara för att någon annan ser, och när vi lämnas ensamma är vi där igen och missköter oss. Det är ett mänskligt drag, vilket tyvärr inte har en rättfärdigande funktion.

Ögontjänandet kan liknas lite vid hjälteskap. Man kan bli hjälte för många genom att avgöra en VM-final i fotboll, man kan bli hjälte för få genom att snabbt ge sin plats på bussen till någon äldre och bättre behövande person, eller så kan man bli hjälte för en, en själv, genom att i det lilla agera efter de värderingar som vi alla har inom oss.

Horace Engdahl, Svenska Akademiens ständige sekreterare blev en gång tillfrågad hur han ställde sig till allmänhetens upprörda känslor över en juridiskt korrekt lägenhetsaffär: "Vi lyder inte under opinionen, vi lyder under lagen." När jag såg denna man som tänkte skräpa ner, men som inte fullföljde sina intentioner tänkte jag direkt att här, här har vi en som vet att det är fel att skräpa ner men han lyder inte under sin egen kunskap, han lyder under opinionen. Vissa andra lever sina liv lydandes under lagen. Ingen domstol på jorden kan straffa deras beteende, men moraliskt sett är de inte mycket att hänga i granen. Andra sätter för sig själva ribban en bit över både opinionens gällt hörbara krav och godkännanden och över lagens minimikrav på civilkurage, ärlighet, redbarhet och moral.

Det finns knappast någon arbetsgivare i vårat blandekonomiska samhälle som betalar lön till personer de inte anställt. På samma sätt förhåller det sig med det jag ovan behandlat; den vars hjälte du är betalar din lön! Många till antalet är de artister som troget tjänat etablissemanget men trots det fått se sin stjärna dala för att snart dras i smutsen av allehanda sensationsjournalister och paparazzifotografer. De har fått sin lön men lär inte känna sig särskilt rika. Kanske fler är de som lever sina liv utan att ha något samröre med samhällets rättsskipande makt. De har fått sin lön i och med den uteblivna frihetsberövningen och dagsböterna. Skall de gratuleras för att de lyckades hålla sig kvar i ett status quo? Jag menar, att sluta där man börjar torde väl snarast ses som regression istället för stagnation? Sen har vi de som varit hjälte åt det inre samvetet och den individuella storheten, och får sin lön i form av utveckling, lycka, respekt och en känsla av att både vara och ha blivit något.

Alltså, vems hjälte vill jag vara? Det är ofta en svår fråga att svara på. Vilken slags belöning vill jag ha? Kanske är det något lättare att känna in. Hur jag än svarar på frågorna, kvarstår faktum, att den vars hjälte jag väljer att vara också kommer att ge dig din lön för mödan, och inget som är av värde har någonsin kommit gratis.

Lov!

För första gången på länge har jag lov. Eller, det är inget egenkligt lov, utan bara lektions- och studiefria dagar. Igår avslutades mina insatser i aktuella kursen i Civilprocess genom en huvudförhandling. Med fasa hade vi sett fram emot denna dag, men trots det kom den och man satt där precis som man visste att man skulle. Vad jag tar med mig från denna erfarenhet är att processande i domstol är en konstform.

Min fru är så dukig så. Hon sliter på med sin uppsats och gör ett strålande jobb. Det blir väl till att jag sköter markunderhållningen den närmaste tiden. Och det är hon värd, då hon inte bara är med barn, utan också med examensarbete.

I övrigt spelar jag med mitt innebandylag, Stockholm IBK, en avgörande match på lördag i Hässelbyhallen kl. 16. Dit är man välkommen. Och det kostar inget. Så länge man tar med sig tutor och annat att skapa god stämning med. Det är kul med idrott då det håller en på de mentala tårna.

Tack för mig!

Vill du sitta?

Med en lite tunnare jacka, än den tjocka vinterjackan som duktigt döljer en gravid mage, fick jag idag för första gången frågan på tunnelbanan om jag ville sitta ner.

Svaret: "Ja, gärna!"

En stor mot två små

I fredags satte sig Christian på färjan över Östersjön för att i Åbo hälsa på goda vänner och njuta av det vackra finska språket. I brist på min stora bjöd jag in två små, Felicia och Alice, att tillbringa lördagskvällen och natten på Lappis.

Först fick jag utmärkt assistans under veckohandlingen med att scanna varor (jag älskar självscanning). När vi kommit hem fick jag hjälp av dem att bära in varorna. Under tiden jag gick och parkerade bilen packade de upp alla varorna. Vilka tjejer!

Resten av kvällen tillbringades med tacos, streamad melodifestival, smoothie och spel. Jag vann en lång omgång UNO som vi tvivlade på någonsin skulle ta slut. Ingen hemlängtan, bara trevligt. Jag överlevde till och med Alices helikopter-sömn. Pannkaksfrukost och kyrkobesök följde på söndagsmorgonen, varefter det var dags att åka hem till föräldrarna och njuta av moderns goda mat och övriga familjens sällskap.

Kort sagt: Jag älskar min familj, stora som små!

Två stora, en liten

I fredags var det en stor dag för romantiken i familjen Hägglund. När jag vid middagstid öppnade dörren stod Christian där med blommor i handen. Det, gott folk, var premiär. Och vilken premiär sen... Blommorna var två stora rosor och en liten ranunkel. Symboliken tänker jag inte ens förklara. Dagen efter när jag kollade i min dagbok insåg jag att den dagen var två år efter att vi blev tillsammans (igen). Eller i alla fall dagen vi sa det officiellt och kollade med varandra att så faktiskt var fallet.


När Christian berättade om hur det gick till när han köpte blommorna kom det fram att det inte varit hans tanke att vara så symbolisk med blommorna, utan att det mest blev så (av flera orsaker). Att det var 2 årsdagen hade han heller inte en aning om. Tänk så bra det kan bli ändå!