Paketöppning

Vet inte om jag borde be om ursäkt för att jag är en sådan periodare när det kommer till att blogga. Men så är det. Ibland faller inspirationen på och jag får en massa fina bilder och då kommer flera inlägg på en gång för att senare sina. Ursäkt är väl kanske inte helt rätt, men jag är medveten om det. Sorry!

Har pratat med lite vänner om hur det är att ha två barn och en sak jag kommit tillbaka till är hur små barn är som paket. En spännande överraskning! Tydligen har min kära mor pratat om det, och det är nu med Jakob som jag förstår det mer.

Lovisas paket har vi öppnat en del, en underbar tjej har vi hittat! En tjej som är helt inne på Vi på Saltkråkan för tillfället och associerar en bild på Jane Austen till Madickens mamma. En tjej som ser att det ligger ett skärp i min låda, men vet att det mest är pappa som har skärp och därför lägger hon det i hans låda. En tjej som precis kom till mig med just ett skärp i släptåg och säger "kom nu lilla skrållan" (vet inte riktigt what that's all about... en hund kanske?). En tjej som säger "åh" när hon ger någon av oss en kram.

Jakobs paket har vi inte fått se så mycket av än, men det räcker att se in i hans ögon för att bara längta!

Barn är bästa paketen ever!

När allting började

3,5 år är väl så där lagom ojämnt för att man ska uppmärksamma det på en blogg. I onsdags var det 3,5 år sedan vi gifte oss. Det var då vi på allvar började försöka skapa våra liv tillsammans. Vi har en lång bit kvar, mycket att uppleva och ännu mer att lära. Men jag känner ändå att vi har kommit en bit på vägen. Jag är mycket gladare idag över att vara gift med Christian än vad jag var på vår bröllopsdag. Nu har jag fått se en del av det vi kan göra tillsammans, och det är fantastiskt!

Världens bästa tvååring

Två år har gått sedan Lovisa kom till världen. Hon har verkligen förgyllt den sedan dess för dem i hennes närhet. Hon pratar och leker och kramas. Hon tycker om att läsa böcker, pussla, gunga, titta på Lotta och Madicken, hoppa och sjunga. Hon älskar jordgubbar. Tvåårstrotsen har börjat visa sig ordentligt: hon är envis som en gammal get och vet vad hon vill. Det är ett nytt steg i föräldraskapet att börja sätta gränser och se till att de efterföljs (vilket är lättare sagt än gjort). Men när hon kommer och lägger armen runt en och man får en puss, då är det värt alla kamper, tusen gånger om.

En kamp har varit att borsta hennes alltmer vilda lockar. "Nill inte" säger hon. Jag får heller inte sätta på ett spänne. Men när moster Alice är här och får håret fixat och flätat sår det ett frö hos Lovisa. Hon ser ju upp till Alice. Så, kors i taket, jag fick göra två inbakade flätor på henne! Och jag har fått göra det ett par gånger till efter det. Exemplets makt är tydlig. I det här fallet gav det väldigt gulligt resultat.

Jakob Percy

Nu har han fått ett namn, eller rättare sagt två: Jakob Percy. Jakob kom på förslag redan innan J kom från moster Alice, men jag tänkte inte så mycket på det då. Men när det kom upp igen efter att han fötts så slog det an på ett helt annat sätt. Det var tydligen Jakob som hade kommit. Ungefär så kände jag med Lovisa. Det gav sig själv.

Om Percy skrev Christian så här i ett familjemail: "Namnet Percy är speciellt. Under hela min uppväxt har det varit ett namn som man skrattat åt och gjort sig rolig över, men det har verkligen förändrats. Att pappa är den första mannen med en sonson på mängder av generationer är något som borde hedras och uppmärksammas - och därför har vi en Jakob Percy numera. Det känns klockrent." (Rolf heter också Percy).

Jakob växer som han ska och hade sprängt femkilosgränsen vid månadsdagen. Han börjar vara mer vaken nu och ler så att mitt hjärta smälter.

Maskrosterapi

Idag kände jag att det var dags att ta tag i det icke ätbara på lotten - maskrosorna. Det var verkligen mängder. Jag ville faktiskt gärna rensa dem och annat ogräs. Det känns som terapi. Man går runt och tänker på en enda sak - att hitta mitten på maskrosen för att kunna hugga ner med maskrosjärnet (eller vad det nu heter, som är ett måste i ett framgångsrikt avlägsnande). Jag gick en vända med Lovisa men kunde återvända lite senare under hennes och lillebrors middagssovning, helt själv. Det var så skönt att gå där och bara GÖRA. Resultatet ser ni ovan. Känner mig rätt nöjd med min insats (så pass att jag skriver ett blogginlägg...) men hade kunnat fortsätta en stund till. Jag skulle inte vilja kalla mig mors lilla lathund - i alla fall inte idag.

Ps. På tal om hund: Christian försöker lära Lovisa att det heter byracka istället för hund. Vad gör man då som mor när det kommer förbi en hund och Lovisa pekar och säger "bipacka"?

Rabarberflicka

Mitt i allt annat har vi gått och skaffat oss kolonilott. Kanske blev lite mycket på en gång. Vi började i april med att rensa, men sen kom vi av oss när jag var förkyld i två veckor och sen kom lilleman. Vi gick ner dit igår i alla fall för att klippa gräset innan det blev alldeles för långt. Christian stod för det fysiska arbetet och jag försökte hålla barnen på gott humör.

Det var ändå värt det när vi fick med oss lite rabarber hem och Lovisa springer med dem i handen och glatt ropar "pinge ja" (här springer jag) flera gånger. Tänk vad underbart spännande att upptäcka världen och sig själv och allt man kan göra med sin kropp. Är så glad och tacksam för två friska barn som får uppleva detta. Idag ska Lovisa få uppleva rabarberpaj för första gången (om hon inte får för sig att hon inte vill smaka, vill säga).

På andra sidan

Sitter i soffan med min minsta goding sovandes på magen. Lovisa har följt med pappa till affären. Far och dotter får bonda och mor och son likaså. Man får ju inte lika mycket tid att gosa och riktigt lära känna nummer två, som man kunde med nummer ett. Tänkte på det jag skrev i ett tidigare inlägg, och nu är det ju så att jag knappt kan komma ihåg att jag varit gravid, eller att jag jobbat. Det känns så fjärran. Antar att det är hormonerna som gör att man zoomar ut. Men det bekräftar för mig att det ju är så viktigt att vara i nuet, för det är så kort. Jag tycker redan att vår lilleman börjar bli stor. Vikten ökar ju som den ska och händer och fötter blir fylligare, liksom kinderna. Snart springer han väl runt här som Lovisa gör nu. Så nu njuter jag av att han får plats att sova på min mage och att hans blöjor fortfarande luktar gott.