Att förvalta sitt pund

Visst är han fin, morfar! Idag mindes vi honom och det han har gjort i sitt liv. Det kändes väldigt speciellt, som att han var där (vilket jag i och för sig tror att han var). De tal som hölls belyste den person han var, som jag inte alltid tänkt på förut, men ju som blir självklara när någon uttrycker det.

En tanke jag slogs av, som en talare tog upp, var att morfar hade förvaltat sitt pund (Lukas 19:11-27). Han fick ingenting serverat, utan jobbade hårt. Han gjorde det allra bästa av det han hade.

Ibland kan jag tänka att jag inte kan lika mycket som någon annan. Ni vet, man jämför andras bästa sidor med sina egna sämsta. Då vill jag ju bara ge upp. Men det är inte det som är meningen. Meningen, tror jag, är att man ska göra det bästa med det man har. Komma så långt fram man kan från den punkt man börjar på. Det är ju därför det är så meningslöst att döma någon - man har ju ingen aning om var den personen började.

Morfar hade också en stark tro på Gud, som han alltid delade med sig av. Det spelade ingen roll om man ville höra eller inte, han sa alltid ett sanningens ord. Men också det var att förvalta sitt pund. Har man hittat något värdefullt är det ju helt meningslöst att sitta och trycka på det själv. Ett banalt exempel på det är att jag lärde mig att man inte måste skala vitlöksklyftorna innan man pressar dem. Supersmart! Berätta för andra och skapa största möjliga nytta.

Jag tror att morfar med glädje såg på den familj som satt på första raden framför kistan idag. Jag kände själv att jag var stolt över att tillhöra den. Jag hoppas att man på min begravning kan säga om mig att jag också har förvaltat mitt pund.